Just nu pågår en desinformationskampanj riktad mot socialtjänsten som via digitala plattformar nått ut till miljontals människor med budskapet att muslimska barn kidnappas av svenska myndigheter.
Utvecklingen har av flera instanser beskrivits som oroväckande. Bland annat har Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) pekat på att det under kampanjen har uppmanats till våld mot myndighetspersonal. Och socialminister Lena Hallengren (S) har påtalat risken med att desinformationen kan föranleda personer i behov av stöd att avstå från att söka hjälp hos socialtjänsten.
I dagarna samlades dessutom omkring trehundra personer i Göteborg för att demonstrera mot socialtjänstens arbete, som av personer på plats beskrevs som rättsosäker.
Vi har svårigheter med att komma in i vissa familjer som kanske har ett lägre förtroende för socialtjänsten eller för staten och myndigheter i stort
I samband med detta uppgav Zeinab Ltaif, organisationen Mina rättigheters ordförande som var med och anordnade demonstrationen, att hon förvisso tar avstånd från den grasserande desinformationskampanjen men att hon är kritisk till hur socialtjänsten bedriver sina utredningar.
– När socialtjänsten gör en utredning, när den sätter sig i samtal med föräldrar och barn, sägs det en sak och sedan skrivs det en annan i utredningen, säger Zeinab Ltaif.
Socionomer har blivit konfronterade
Hur den aktuella situationen ska hanteras är just nu föremål för diskussion bland socialarbetare över hela landet. Så och i Kalmar, där tjänstemännen i veckorna märkt av en ökad oro bland sina klienter till följd av kampanjen.
– Vi har haft några klientärenden där vi har fått direktrespons på den här desinformationen. Det är både ungdomar och vuxna som har tagit till sig den här informationen och som har… konfronterat oss är kanske ett för stort ord, men de har varit oroliga, och har sagt till oss att de vet hur vi jobbar eller att de vet hur socialtjänsten verkligen fungerar.
Det säger Thereze Lundborg, chef för kommunens mottagningsenhet, vilken har i uppdrag att bedöma alla nya anmälningar och ansökningar som inkommer till socialtjänsten angående oro för barn. Hennes kollega Linda Ulestedt, enhetschef på barn och familj, fyller i:
En ganska stor anledning till de omhändertaganden vi har på våra enheter hänger samman med våld
– Som en konsekvens av kampanjen har vi också haft ett möte som man skulle kunna beskriva som hotfullt, men inte hotande. Men över lag har vi upplevt att våra klienter för kampanjen på tal för att se efter hur vi reagerar, för att få det bekräftat om ryktena stämmer eller inte. Våra familjer läser också tidningen och följer media och det är svårt för dem att bedöma sanningshalten i desinformationskampanjen eller att veta var vi egentligen står, säger Linda Ulestedt.
Vad säger ni till era klienter om de framför att de hört att den svenska socialtjänsten kidnappar barn?
– Vi har bemött frågorna med fakta. Men vi har också varit noggranna med att förklara det individärende som vi då har framför oss och redogör för varför vi i just det aktuella fallet gör den bedömning som vi gör, säger Thereze Lundborg och fortsätter:
– Sedan har vi erfarenhet av sånt här sedan tidigare, inte just av den här desinformationskampanjen som vi först hörde talas om när media började rapportera om den, men av att folk har rädsla och fördomar mot socialtjänsten, säger hon.
Finns en utbredd rädsla för socialtjänsten
Även Linda Ulestedt påpekar att det inte är första gången som socialtjänsten i Kalmar har behövt dementera rykten om att de kidnappar barn – hon säger att det är något som de har kommit att vänja sig vid.
På frågan om det de upplever att det utgör ett pedagogiskt problem för socialtjänsten att förklara för familjer som är nya i Sverige vad LVU egentligen innebär eller syftar till säger Thereze Lundborg att det finns en allmänt spridd rädsla bland de familjer som myndigheten kommer i kontakt med gällande att deras barn ska tas ifrån dem, just för att man vet att socialtjänsten har möjlighet att föreslå och att fatta sådana beslut.
Men hon understryker att LVU är ett yttersta steg och på långt när inte den vanligaste åtgärden som socialtjänsten vidtar i barnavårdsärenden.
Det finns ju forskning som visar att utländska barn, procentuellt sett, oftare blir omhändertagna än svenska barn
– Ofta är det här något vi kan prata om, och det är bra att lägga saken på bordet, benämna saken, och fråga familjerna vad de är rädda för och förklara vad vi egentligen tänker. För att visa att vi är medvetna om deras rädsla. Men en ganska stor anledning till de omhändertaganden vi har på våra enheter hänger samman med våld, att barnen blivit utsatta för våld av sina vårdgivare, säger Thereze Lundborg och fortsätter:
– Det finns många svårigheter med det, inte minst när det kommer till att tala om det med familjerna. Det kan vara så att barn har berättat om att de har blivit utsatta för våld av sina föräldrar, eller att deras mamma blivit utsatta för våld, och att föräldrarna sedan inte bekräftar problembilden. I stort sett alla vi kommer i kontakt med säger att de vet att våld inte är acceptabelt i Sverige, men om vi gör bedömningen att våld skett i deras hem förnekar de det. Och det gör det väldigt svårt för oss ibland att skapa en samsyn mellan socialtjänsten och föräldrarna.
LVU är aldrig ett första steg
Linda Ulestedt säger att det ofta är här LVU-lagstiftningen kommer in, för om det råder samsyn kring att barnen far illa så kan socialtjänsten göra en placering enligt SOL, alltså en frivillig placering. Eller så kan myndigheten sätta in stöd för att förhindra situationer där barnen far illa.
– Men om vi har inte samsyn kring det som barn eller kanske omgivningen berättar har hänt, då är det svårt att låta barnen bo hemma och det är där tvångslagstiftningen kommer in, säger hon.
De två socionomerna säger att det ligger i sakens natur att det kan föreligga en intressekonflikt mellan barn och föräldrar i de situationer då socialtjänsten kopplas in, en aspekt som de menar stundtals kan gå förlorad i debatten.
– Vi brukar säga att när vi blir kritiserade i media så är det antingen för att vi gjort för mycket eller för lite. Det är ett ständigt dilemma för oss, och vi försöker hitta rätt balans, samtidigt som vi måste alltid se på oss själva med kritiska ögon. Men vår lagstiftning är ju utformad på så vis att alla våra insatser i möjligaste mån vara i samförstånd, men om vi inte lyckas med det så går barnets behov av trygghet och säkerhet först, och det är något fint med det, säger Thereze Lundborg.
Skulle ni säga att barn med utländska föräldrar i högre grad faktiskt omhändertas än andra?
– Det finns ju forskning som visar att utländska barn, procentuellt sett, oftare blir omhändertagna än svenska barn. Inte till mängd, men i procent. Så det finns mycket att jobba med och vi har svårigheter med att komma in i vissa familjer som kanske har ett lägre förtroende för socialtjänsten eller för staten och myndigheter i stort, säger Thereze Lundborg och fortsätter:
Vi behöver ha möjlighet och resurser och tid att kunna jobba ordentligt med de familjer som kommer till oss
– Men det finns också i viss mån en överrepresentativitet av våld i en del av de här grupperna, och om man inte kan ta emot hjälp och stöd eller vill erkänna det våld som pågår, då kan ibland ett omhändertagande bli den yttersta konsekvensen. Däremot kanske upplevelsen för vissa är att man kan tänka att man inte blir lika bedömd och det jobbar vi med hela tiden att gå igenom varför vi har gjort våra bedömningar och på vilka grunder och hur vi tänker, säger hon.
Informationen måste tillgängliggöras för fler
Även Thereze Lundborg och Linda Ulestedt säger sig vara oroliga över att den nuvarande desinformationskampanjen kan komma att skada tilliten till socialtjänsten, och förstärka den misstro gentemot myndigheten som redan gror i stora delar av lokalsamhället. De pekar på behovet av att man från nationellt håll ”tar krafttag med tydlig information och fakta”, och att man gör mer för att information riktad till vuxna om socialtjänsten ska finnas tillgänglig på fler språk.
– Här i Kalmar så tänker vi att vi måste försöka komma ut med fakta brett. Vi talar om att vi ska bli mer aktiva i lokalsamhället, till exempel genom att finnas på mötesplatser där det finns familjer som kanske bär på mycket oro. Och som det är nu är vi redan ute och informerar på SFI och på kommunens flyktingmottagning, men det är nödvändigt att vi gör mer än så, säger Thereze Lundborg.
Förutom det ni redan nämnt kring hur man kan skapa en större förankring i lokalsamhället, finns det något mer man kan göra för att göra socialtjänsten lite mindre otäck för vissa?
Som en konsekvens av kampanjen har vi också haft ett möte som man skulle kunna beskriva som hotfullt, men inte hotande
– Vi satsar väldigt mycket på förebyggande arbete som tidiga insatser, föräldrastödsprogram, och det förs diskussioner om en del av de här programmen kan ligga på skolorna eller om allt ska ligga på socialtjänsten. Man kan ju försöka göra ett tidigt stöd så lättillgängligt och lite hotfullt som möjligt. Sedan är det är viktigt att man på socialtjänsten är bemannad, att det finns folk med erfarenhet och kompetens, att det blir attraktivt att vara socialsekreterare, säger Thereze Lundborg och fortsätter:
– Vi behöver ha möjlighet och resurser och tid att kunna jobba ordentligt med de familjer som kommer till oss, och socialsekreterare har en tuff arbetsbelastning och det är en tung myndighetsutövning. Även om det kan innebära möjligheter för ett barn att omhändertas, så är det den yttersta åtgärden man kan vidta, och det blir ett trauma i en familj när man gör det, säger Thereze Lundborg.