Omkring hundratusen personer berörs i dag av kommunernas arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I första hand handlar det om människor som behöver mycket stöd för att etablera sig på arbetsmarknaden: Långtidsarbetslösa, analfabeter, ungdomar utan gymnasiekompetens, människor med psykisk diagnos och utrikesfödda.
Synen på kommunernas roll i arbetsmarknadspolitiken har svängt genom åren. Under både Carl Bildts och Göran Perssons regeringstider var förtroendet för kommunernas arbete stort, när Reinfeldts regering tog över 2006 förstärktes däremot den statliga styrningen. Därefter har den nuvarande regeringen återigen låtit kommunerna ta ett större ansvar.
Ingen beslutad uppdelning
Uppdelningen, där Arbetsförmedlingen tar hand om arbetslösa som bedöms nära en etablering och där kommunen får stötta de andra, är dock inte skriven i sten.
Rickard Ulmestig, docent vid Linnéuniversitetet.
– Det finns inga beslut om den. Den började användas under 1990-talskrisen och har sedan institutionaliserats, säger Rickard Ulmestig, forskare inom social arbete vid Linnéuniversitetet, och en av de två författarna bakom rapporten som är beställd av Riksrevisionen.
I rapporten visas att de oklara rollerna mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen kan ha flera negativa effekter. Det kan innebära att arbetslösa erbjuds färre insatser eller insatser som inte matchar deras behov. Det kan också medföra att arbetslösa hamnar mellan stolarna, eftersom både stat och kommun anser att det är den andres skyldighet att hjälpa till. Eller tvärtom erbjuds överlappande åtgärder.
Följden kan bli social exkludering
Risken är, konstateras det i rapporten, att verksamheter som tillhandahåller arbetsmarknadsåtgärder på lokal nivå kan ”åstadkomma det som är tänkt att bekämpa: fortsatt arbetslöshet och social exkludering”.
Ett exempel på hur det kan fungera är att en person som lever på försörjningsstöd från kommunen i stället får en anställning hos densamma. För kommunen som slipper betala bidrag samtidigt som anställningen subventioneras av staten är det en bra affär.
Efter tolv månader, när personen har hunnit gå med i a-kassan, får han eller hon sluta sin anställning på kommunen. Därefter blir det att sitta hemma i tolv månader med ersättning från a-kassan, om man inte själv ordnar arbete, i väntan på att på nytt få försörjningsstöd från kommunen.
– Under den tiden försvinner sannolikt den kompetens man fått av att vara ute i arbetslivet. Det är ett väldigt slöseri med mänskliga resurser, säger Rickard Ulmestig.
Det finns en historisk idé om att de fattiga ska bära sina egna kostnader. Den idén lever kvar i vissa kommuner.
Det finns också många exempel på att arbetslösa används som billig arbetskraft för att den kommunala servicen inte ska svikta, enligt Rickard Ulmestig.
– Men jag tror inte bara att det handlar om att kommunerna har brist på arbetskraft. Det finns en historisk idé om att de fattiga ska bära sina egna kostnader, att om någon ska få bidrag så ska hon i gengäld uträtta något som vi har nytta av. Den idén lever kvar i vissa kommuner.
Bristande samarbete
Forskarnas kritik riktar sig i första hand mot det bristande samarbetet mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen.
– Det är inte säkert att det är helt lyckat ur ett nationellt perspektiv att alla kommuner driver sin egen arbetsmarknadspolitik, säger Rickard Ulmestig.
– Dessutom är det problematiskt ur ett likvärdighetsperspektiv eftersom de som står långt ifrån arbetsmarknaden och kanske lever på socialbidrag får en annan behandling än andra.
Vad bör då göras?
– Det behövs ett nationellt regelverk som styr samverkan mellan vad Arbetsförmedlingen ska göra och kommunen ska göra. Nu läggs mycket tid på att uppfinna hjulet på nytt i varje kommun. Vi måste öka möjligheten att alla får en vettig arbetsmarknadspolitik, oavsett var de lever.