En persons yrke har stor betydelse för viljan att ta till fackliga stridsåtgärder. I traditionella arbetaryrken är stödet för stridsåtgärder större, medan tjänstemän som läkare, jurister och lärare har en svalare inställning.
Okvalificerade arbetare uttrycker störst stöd för stridsåtgärder, därefter följer mer kvalificerade arbetare, lägre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå och högre tjänstemän.
Inkomsten spelar stor roll för benägenheten att stödja fackliga stridsåtgärder
Men inkomsten är viktigare än titeln. Ju högre inkomst, desto mindre blir också viljan att ta till stridsåtgärder oavsett yrke. Detsamma gäller för det upplevda inflytandet på arbetsplatsen – när den subjektiva upplevelsen av inflytande på arbetsplatsen är större minskar viljan till stridsåtgärder.
– Inkomsten spelar stor roll för benägenheten att stödja fackliga stridsåtgärder, men även när man kontrollerar finns skillnader beroende på yrke – där traditionella arbetaryrken är mer stridsbenägna, säger Johanna Palm till Arbetsvärlden.
Hon har disputerat vid Stockholms universitet med en avhandling som bland annat tittar på vad det är som avgör hur benägna vi är att stödja fackliga stridsåtgärder. I studien har hon utgått från ett datamaterial från en tilläggsundersökning till AKU 2006 med 1 851 yrkesverksamma respondenter i åldrarna 18–64 år.
Klass får mindre betydelse för medlemskap
Johanna Palm har i samma avhandling skrivit studien ”The declining influence of class and ideology in union membership: Consistent but divergent trends among Swedish employees”, som visar att klasstillhörigheten har fått mindre betydelse för organisationsgraden under åren 1990–2011.
Med information om ålder, kön, yrke, storlek på arbetsplatsen, upplevt inflytande på arbetsplatsen, fackligt medlemskap och sektor för de svarande har hon kunnat se hur dessa faktorer inverkar på deras attityder till fackliga stridsåtgärder.
Yrkesverksamma i offentlig sektor är generellt mer benägna att stödja stridsåtgärder än de i privat sektor. Därför tycks också kvinnor vara mer militanta, om man inte kontrollerar för sektor: när man gör det försvinner könsskillnaden.
– Bland okvalificerade arbetare i offentlig sektor är 47 procent positiva till fackliga stridsåtgärder medan siffran för högre tjänstemän i privat sektor är 15 procent, säger Johanna Palm.
Det tyder på att det i första hand handlar om lön.
Ålder spelar också en roll för stridsbenägenheten – yngre är över lag mer positiva till fackliga stridsåtgärder. Men skillnaden är ganska liten och krymper när man kontrollerar för sådant som inkomst och inflytande.
– Unga har ofta lägre lön, mindre inflytande och osäkrare anställningar. De är också inte lika ofta anslutna i facket. Kontrollerar man för de här faktorerna blir skillnaden ganska liten, säger Johanna Palm.
– Det tyder på att det i första hand handlar om lön.
Andra faktorer som ökar benägenheten att stödja fackliga stridsåtgärder är sådant som fackligt medlemskap och storleken på arbetsplatsen – där större arbetsplatser leder till en högre benägenhet.
– Det gäller för arbetsplatser med 500 eller fler anställda, säger Johanna Palm.