LO lanserar i dag en tanke som verkar bli allt mer utbredd i politiken: för att stoppa högerpopulismen måste vi strama åt flyktingpolitiken. Vissa anser att den här strategin krymper utrymmet för Sverigedemokraterna. Andra anser att människor i allmänhet föredrar originalet.
Om man ska tolka LO:s utspel så verkar det ha varit bra att det kom chilenare och bosnier till Sverige. Den solidaritet som skedde förr visade sig nu i efterhand vara rätt. Att i dag ta emot syrier och afghaner är däremot fel. En sådan nutida solidaritet skulle ju kräva att man försvarade asylrätten konsekvent, inte bara som del av en stolt historia, vilket verkar vara en alltför tuff uppgift för LO.
Det är också oklart hur LO ser att flyktinginvandring påverkar arbetsmarknaden. I stället tar man ideologisk ställning.
LO presenterar sedan en rad rimliga förslag om att till exempel sänka skatten på arbete för att i stället höja den på kapital, en tanke som ligger rätt nära TCO:s om att sänka inkomstskatten och höja momsen.
Naturligtvis hamnar detta i skuggan av asylinvandringen i debatten, vilket LO måste vara medvetna om.
Om man nu är en LO-medlem som har röstat på SD, hur ska man då återfå tron på facket? Ett första steg är naturligtvis att organisationen vet vad den vill. Det framkommer i debattartikeln. Nästa steg är att beskriva hur målet om ett jämlikare Sverige ska uppnås.
Finns då några idéer om hur fackföreningsrörelsens institutionella makt ska stärkas? Några ”konkreta förslag”, för att citera debattartikelns ingress. Går det att ta tillbaka det utrymme som har förlorats med normpolitik, krona för krona-politik och återkommande attacker mot kollektivavtalen?
Enligt LO handlar det, som inom vilket ideologiskt politiskt parti som helst, om att lyssna mer: ”Nästa år ska vi i LO:s ledning lägga annat åt sidan och i ännu högre grad än tidigare besöka arbetsplatser över hela Sverige, på landsbygd, i städer och förorter. Det handlar om att på allvar ringa in medlemmarnas viktigaste frågor …”
Sveriges största centralorganisations svar på högerpopulismen är att hävda flyktinginvandring som ett problem för att sedan lansera lyssnande som åtgärdsmetod. Det känns långtifrån tryggt.