I förra veckan förvånades vi av att Donald Trump valdes till president. Igår fick SD rekordsiffran 21,5 procent i Aftonbladet/Inizios mätning. Och Stefan Löfven menade i dagens DN-intervju att Socialdemokraterna inte förmått fånga upp människors oro.
Både i Europa och USA har vi länge betraktat politik som en relativt jämn kamp mellan höger och vänster. Först vinner vänstern och sen vinner högern och sen vinner vänstern igen.
Den tiden är förbi.
Europa har nu en helt annan politisk karta. Högern innehar makten. Frågan är bara om de sträcker sig mot Socialdemokratin (Tyskland), eller mot radikalhögern (Norge, Ungern).
Kommer de tyska kristdemokraterna efter valet nästa år att behöva Socialdemokraterna, när Alternative für Deutschland väntas komma in i parlamentet? Österrike väntas välja en högerradikal president i FPÖ:s Norbert Hofer den 4 december. Front Nationals Marine Le Pen förväntas utmana Republikanernas Alain Juppé i det franska presidentvalet 2017.
Den högerradikala framryckningen har effektivt skurit av vänstern från makten i såväl USA som Europa.
Den fackliga strategin blir i det här läget att förmå högerpartierna att luta sig mot Socialdemokratin, istället för mot högerradikala partier.
För de partipolitiskt oberoende facken som TCO och Saco, blir blocköverskridande överenskommelser mot mitten ännu viktigare. För att de politiska lösningarna ska bli stabila, och landa i fackens riktning.
Och fackens kamp för att även borgerliga partier ser det så, blir viktig.
Detsamma gäller arbetsgivarna. Om kollektivavtal även framöver ska vara normen på svensk arbetsmarknad, krävs att arbetsgivare vänder sig mot mitten, snarare än mot Sverigedemokraterna. Annars väntar en mycket obehaglig utveckling efter 2018.