Det finns en utbredd uppfattning i Sverige om att vårt land, och ekonomin i stort, är på rätt väg. Tillväxten i Sverige har tagit fart. Digitaliseringen blomstrar. Arbetslösheten minskar. Reallönerna ökar. Det byggs bostäder som aldrig förr. Globalt sker en fantastisk utveckling där Kina lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom. Frihandel är en möjlighet till tillväxt.
Och så finns den andra bilden. Att det mesta går åt helvete. Politikerna klarar inte av att leverera bostäder. Skolan kraschar. Järnvägen kraschar. Ojämlikheten ökar. Arbetslivet hårdnar. Lönerna står still, tillväxten står still, produktiviteten står still, skulderna ökar. Globala investeringsavtal hotar demokratin och välfärden.
Valet mellan den svarta och vita världsbilden brukade vara en vänster-högerfråga. Vänstern såg ojämlikhet. Högern såg tillväxt. Men de skilda perspektiven har i dag i stället blivit en inflytandefråga. De som inte kan påverka sina jobb och känner sig långt från den politiska makten riktar sin vrede mot ”etablissemanget” och söker förändring. Medan personer med utbildning som kan påverka sin jobbsituation är nöjda med status quo.
Val efter val visar nu att de maktlösa som vill förändring börjar utgöra majoriteten.
Statsministerns hållning är som bekant att man ska ”lyssna på människors oro”. Det är nog bra, men som flera röster påpekat handlar det också om att handla utifrån människors oro. Och då måste man först analysera om missnöjet är korrekt. Det börjar bli bråttom att göra den analysen för de etablerade partierna.
Exempel på vad man då som politiker eller intresseorganisation inte ska göra är att vifta med siffror om att reallönerna ökar, arbetslösheten minskar och att det byggs hus som aldrig förr. Det missar målet. Den andra sidan av myntet är ju att outbildade mäns inkomster stått still sedan åttiotalet, att medelklassen krymper, visstidsanställningarna växer, att urbaniseringen och trångboddheten ökar. Att produktivitets- och investeringsökningar är låga historiskt. Alla dessa fakta kan nämligen vara sanna samtidigt. Det beror bara på vilket perspektiv man har.
Att ta människors oro på allvar borde innebära att släppa fixeringen vid opinionsmätningarna, lyfta blicken, göra en egen analys och börja fundera på reformer som förändrar status quo. Om inte de demokratiska partierna gör det, finns andra som är beredda att ta över. Det vore en katastrof.