Vi borde kompenseras när myndigheter gör fel När det blir fel i myndighetsutövningen borde vi kompenseras. Det skulle skapa bra incitament, skriver Mikael Odenberg (M). Foto: TT

Krönika Vi borde kompenseras när myndigheter gör fel

Tjänstemannaansvar Vi har alla erfarit hur vi kan åläggas straffavgifter därför att vi missat att ge ett svar inom stadgad tid. När myndigheter inte reagerar inom rimlig tid uteblir dock oftast påföljden, trots att det kan innebära betydande omak, skriver Mikael Odenberg (M).
9 apr 2021

Den så kallade Elefantkyrkogården i Garnisonen på Östermalm har fyllts på de senaste åren. Generaldirektörer från bland annat Transportstyrelsen, Försäkringskassan, Svenska kraftnät och Polisen har intagit sina nya, mycket små, kontorsrum. Här placerar man generaldirektörer som av olika skäl inte längre får vara kvar som myndighetschefer.

Elefantkyrkogården brukar ibland betecknas som en ”gräddfil”. Statstjänstemän som förlorat regeringens förtroende får behålla sina höga löner. Så är det inte för oss andra när vi förlorar jobbet. Men generaldirektörer har ett förordnande på viss tid och det går inte att avbryta i förtid om inte rena lagbrott har begåtts.

I grunden ska vi vara tacksamma för denna ordning, även om den kan sticka i ögonen ibland. Ingen skulle vara betjänt av att myndighetschefer hade ett ”normalt” anställningsförhållande och likt en VD kunde sägas upp från ena dagen till den andra. Då skulle vi få anpassliga, räddhågade och kuvade myndighetschefer.

Nu består statsförvaltningen inte bara av myndighetschefer, utan av mer än 340 myndigheter som sysselsätter en kvarts miljon arbetstagare. Frågan om hur ansvar utkrävs av dem har också varit återkommande i debatten de senaste decennierna.

Här är inte bara bristen uppenbar, utan även obalansen mellan den enskilde och överheten.

För 45 år sedan, 1975, gjordes en genomgripande ämbetsmannareform som medförde en betydande avkriminalisering av fel och försummelser i den offentliga verksamheten. Sedan dess har det återkommande rests krav på att tjänstemannaansvaret ska ”återinföras”. Sanningen är dock att tjänstemannaansvaret aldrig har försvunnit, även om det urholkades. År 1989 skärptes också lagstiftningen om tjänstefel.

Debatten har emellertid fortsatt och förra året gjorde riksdagen på borgerligt initiativ ett s.k. tillkännagivande till regeringen. Riksdagen krävde ett modernare och tydligare tjänstemannaansvar genom ett tydligt utvidgat straffansvar för tjänstefel. Det är bra!

I Sverige är vi generellt dåliga på ansvarsutkrävande. Det krävs väldigt uppenbara tillkortakommanden för att någon ska ställas till ansvar. Det är så lätt att finna förmildrande omständigheter. Och det gäller alltifrån landets regering ner till den enskilde statstjänstemannen.

Men det där med ansvar är inte alltid helt lätt. Lika lite som vi vill ha räddhågade generaldirektörer vill vi ha räddhågade statstjänstemän. Däremot är det onekligen rimligt att de som fattar beslut i statens namn också tar ansvar för de beslut som de fattar. Dagens statstjänstemän har dessutom betydligt större makt än vad deras kollegor hade 1975, när ämbetsmannareformen beslutades.

Möjligen leder det dock tanken fel att bara fokusera på den enskilde tjänstemannens beslutsfattande och potentiella misstag. När felaktiga beslut fattas går det ju också ut över någon. Här är inte bara bristen uppenbar, utan även obalansen mellan den enskilde och överheten.

Vi har alla erfarit hur vi kan åläggas straffavgifter eller andra pålagor därför att vi missat att ge ett svar eller lämna en uppgift inom stadgad tid. När myndigheter inte reagerar inom rimlig tid uteblir dock oftast påföljden.

Om läkaren i Sollefteå fick ett löneavdrag för sitt slarv med personnumren skulle det förmodligen få just honom att vara lite noggrannare i framtiden.

Rapport kunde i början av mars berätta om Gudrun, 86 år. Hennes läkare på vårdcentralen i Sollefteå hade slarvat med personnumren, vilket ledde till att hon blev dödförklarad. Man kan tycka att den försummelsen – måhända förklarlig i ett stressat läge, men likafullt oursäktlig – kanske borde leda till någon arbetsrättslig åtgärd mot läkaren.

Så skedde inte och jag avhåller mig från att ha synpunkter på det. Men Gudrun då? Bortsett från det traumatiska i att bli förklarad död vid 86 års ålder så får den offentliga sektorns misstag långtgående konsekvenser för henne.

Pensionen upphör att komma och ICA-kortet upphör att fungera. Det krävs ändlösa myndighetssamtal – du har nummer 37 i kön – för att reda ut allt. Vem hjälper till med det? Ingen! Vem kompenserar Gudrun för allt omak? Ingen.

Det är bra om vi kan få ett bättre ansvarsutkrävande av tjänstemän som fattar beslut som berör enskilda. Men det vore också bra om vi fick en ordning där enskilda medborgare kompenserades för de konsekvenser en felaktig myndighetsutövning kan ge.

Om läkaren i Sollefteå fick ett löneavdrag för sitt slarv med personnumren skulle det förmodligen få just honom att vara lite noggrannare i framtiden. Men om Sollefteå Vårdcentral tvingades ge Gudrun 25 000 kronor i skadestånd så skulle inte bara Gudrun bli någorlunda gottgjord. Det skulle förmodligen också ge vårdcentralen incitament att se över sina rutiner så att samma sak inte händer igen.

För övrigt är det upprörande att läsa om hur diverse myndighetspersoner tränger sig före i vaccinationsköerna. Därför vill jag till sist vill jag ge en guldstjärna till Regina Kevius, kommundirektör i Upplands Väsby. När kommunens socialchef såg till att få del av den vaccination mot covid-19 som var avsedd för kommunens hemtjänstpersonal så fick han helt resolut sparken. Äntligen någon som vågade utkräva personligt ansvar!

9 apr 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan