För den som är intresserad av arbetsrätt är det julafton när Almega-förbunden rullar ut sina kravlistor i avtalsrörelsen. Detta avantgarde bland arbetsgivarorganisationer brukar kunna sätta ord på framtidens trender inom partsmodellen, även om orden naturligtvis oftast syns mellan raderna.
I år var det extra intressant att ta del av kraven på ett inskränkt medbestämmande. Precis som tidningen Kollega rapporterade nyligen så har Almega fört fram snarlika krav på en stor del av sina avtalsområden, nämligen att Medbestämmandelagen (MBL) ska kunna kringgås. Det handlar om två tydliga positionsförändringar i förhållande till rådande konsensus inom den svenska modellen:
1. Endast större förändringar ska beröras av regelverket.
2. Individen ska informeras, inte facket.
Det är nog ingen inom Almega som tror på direkt framgång i dessa krav. Att de läggs fram tyder dock på att denna bärare av partsmodellen nu vill försåtsminera den inifrån. Almegaförbundens kravlistor ser oftast ut så här: hundra olika krav som hänger kvar år ut och år in, som ideologiska markörer lika mycket som reella krav.
100 000 förtroendevalda försvunna
Frågan om demokrati på arbetsplatsen har pendlat genom åren, vilket jag nyligen belyste i en podd för Dagens arbete. Från att länge ha varit ett radikalt förslag från fackföreningar så blev synen på inflytande mer intressant för arbetsgivarna när det visade sig att produktiviteten ökade genom delaktighet. Det sena 60-talets kamp mot toppstyrning och för utökad demokrati ledde därefter till den lagstiftning som i stora drag gällt sedan 1977.
Brott mot MBL är i många fall straffria.
Att det nuvarande regelverket för arbetstagares inflytande på arbetsplatsen nu utmanas av Almega är logiskt. Under decennier har de massor som ska upprätthålla lokal facklig närvaro minskat drastiskt till dagens ansträngda läge.
Officiell statistik har visat att 100 000 förtroendevalda försvunnit från svensk arbetsmarknad sedan mitten av 1990-talet. Det är en minskning med nästan en tredjedel. Lägg därtill befolkningsökningen under samma tid och du inser att minskningen är än mer anmärkningsvärd.
Motståndet är borta
En effekt av detta, vilket jag skildrar i boken Den svagaste länken, är just ett ineffektivt system där lokala förhandlingar i stället får utföras av någon utomstående facklig ombudsman, eller mer troligt: inte alls. Brott mot MBL är i många fall straffria, eftersom det oftast krävs lokal närvaro för att upptäcka dem.
Att som Almega rulla ut krav på inskränkningar i MBL kan därför tolkas som ett tecken på att tiden nu är kommen för att genomföra vad som i praktiken redan sker. Motståndet är borta på många platser.
Det spårar snabbt ur, och arbetsgivaren gör som de vill.
I många förbund försöker man nu möta detta hot. Mest ambitiösa är Unionen som spänt bågen rejält, 29 000 förtroendevalda ska bli 50 000. Det är ett logiskt beslut utifrån läget, och Unionens organisatoriska muskler. Problemet är bara att inte ens denna gigant tycks ha en färdig bild av hur detta ska ske. Och om Unionen misslyckas kommer det allvarligt påverka självförtroendet i många andra svenska fack.
Fackklubben som återuppstod
Jag undrar dock om inte en enkel lösning för de fackliga organisationerna i landet vore att skicka ut klubbstyrelsen vid HL Display i Sundsvall på en Sverigeturné. Efter att ha genomgått en mycket tuff neddragningsförhandling 2015 la de ner sin klubb inom IF Metall. De hade fått nog. Men sju år senare startade de igen. Deras berättelse som jag skildrade i Dagens arbete, var tydlig, här fanns facit vad som händer om du slutar engagera dig på jobbet. Lönerna hamnade under kollektivavtalets nivåer, inga förändringar förhandlades. Den återstartade klubbens budskap till mig var tydligt: Det är inte att rekommendera att lägga ner. Det spårar snabbt ur, och arbetsgivaren gör som de vill.
Försvaret av fackligt inflytande sker bäst ute på arbetsplatserna. Om fajten måste tas i avtalsförhandlingar är det antagligen redan för sent.