Jag har varit partipolitiskt obunden i över 25 år. Som tidigare förtroendevald i Sif och senare i Unionen har stadgarna sagt att det ska vara så och då är det så. Punkt slut.
Men efter 12 år i Unionens topp är det dags att komma ut ur garderoben. Här står jag nu i min fulla prakt – den partipolitiska agnostikern, tvivlaren och sökaren.
Jag har blivit stämplad som allt möjligt genom åren, som DDR-kommunist av tidningen Arbetaren för att Unionen hade medlemsförmåner. Som islamist när jag gick i polemik med Hanif Bali på Twitter om att fackliga medlemmar kan bära huvudduk. Som klassförrädare och nyliberal när jag sagt att Anna-Karin Hatt i jämförelse visade sig vara riktigt bra i rollen som vd på Almega och att Annie Lööf är en trevlig person.
Jag har ofta citerat Reinfeldts ”förändra er eller dö”.
Jag har uppfattats som marxist när jag sagt att löntagarintresset alltid ska överordnas ägarintresset. Jag har ofta citerat Reinfeldts ”förändra er eller dö” och hans citat om vikten för en organisation att lyssna utåt, inte inåt, för att vara relevant.
Vanligast har nog trots allt varit uppfattningen att jag självklart är sosse, för det är ju alla fackliga.
Vad är jag då? Ingen aning, jag är ingen statsvetare.
Jag har svårt för att betrakta mig som partist överhuvudtaget. Det känns ofta som ett fördummande sektbeteende. Men partier är samtidigt viktiga i vår parlamentariska demokrati och det gör att jag nu röstat i många val. Alla val sedan jag blev 18. Eller helt ärligt, jag har bara röstat en gång i ett kyrkoval.
Jag har röstat på V, S, MP, C, M och Junilistan genom åren. En del av förklaringen ligger i att jag i valen till Europaparlamentet har röstat på den kandidat jag gillat bäst. Minnet kan svika mig men det är en ärlig redovisning, det visar sig väl inte minst av att jag nämner Junilistan.
Jag tänker på samhället och politiken som en balansplatta.
Jag känner inget akut behov av att hitta en hemvist i något parti. Men kanske finns det ett svar på frågan var jag befinner mig partipolitiskt? Kanske någon kan hjälpa mig att ställa diagnosen? Jag lägger mig på terapisoffan och börjar berätta.
Jag tänker på samhället och politiken som en balansplatta. Ska det bli jämvikt måste politiken ha sin tyngdpunkt på att balansera den tyngd som det koncentrerade ägandet av kapital ger. Det innebär att politiken behöver prioritera och fokusera de många människornas intressen, breda löntagargrupper helt enkelt. Men det är som sagt jämvikt mellan olika intressen som ska eftersträvas, inte att balansplattan kantrar.
Jag tror att samhället, genom staten, kommuner, regioner och civilsamhället, behöver vara aktivt för att ge de många människorna möjlighet att utvecklas och kunna nå ekonomisk och social trygghet för sig själva och sin familj.
Samtidigt är samhället beroende av ett framgångsrikt och lönsamt näringsliv för att det ska vara möjligt. Det behövs regleringar för detta men överregleringar riskerar göra det ineffektivt, inte minst för det offentliga systemet självt.
Staten ska vara aktiv i att säkra de demokratiska fri- och rättigheterna för alla. Men staten ska inte predika hur man ska leva sitt liv.
Sakpolitiskt är allas rätt till bra vård, utbildning och bostad grundläggande.
Ja, det var kortversionen och medan jag väntar på diagnosen så frågar jag så klart AI. Därifrån kommer beskedet att jag är socialdemokrat eller möjligtvis progressiv vänsterliberal.
Själv tänker jag att slutsatsen av detta kanske är att jag innerst inne är Folkpartist. Lite av ödets ironi i så fall både för mig själv och för Folkpartiet. Det är ett av få partier jag aldrig röstat på och ett parti som inte ens finns längre. Frågan är om det säger mest om mig eller om Folkpartiet.
Mitt ganska passiva sökande fortsätter ett tag till.