51,4 miljarder kronor. Så stor var kostnaden för sjukfrånvaron för anställda i kommun- och regionsektorn i fjol, enligt en färsk rapport från Facken i välfärden. Siffran motsvarar det så kallade produktionsbortfallet, alltså arbetet som inte blir gjort när den anställda är sjukskriven.
Sjukfrånvaron […] har ökat i hela samhället, men tydligast är ökningen i kvinnodominerade välfärdsyrken.
Inte nog med att siffran är stor och förmodligen en underskattning – sjuklöner, inskolningskostnader för vikarier mm är alltså inte medräknade. Den har också vuxit med 50 procent de senaste 10 åren. Sjukfrånvaron, framför allt de långa sjukfallen, har ökat i hela samhället, men tydligast är ökningen i kvinnodominerade välfärdsyrken.
Vad som bestämmer sjukfrånvaron i Sverige är minst sagt en komplex historia som jag ägnat stora delar av min yrkeskarriär att analysera. Variationen över tid har varit för stor för att förklaras av variation i befolkningens hälsa. Sjukförsäkringens utformning, Försäkringskassans tolkning av regelverket, konjunkturläget och förändringar i normer är exempel på faktorer som lyfts fram av forskningen som förklaringar. Att sjukskrivningar blir fler och längre kan också vara ett resultat av att avslagen minskar och tillämpningen därmed blir ”mänskligare”.
Med det sagt – situationen på arbetsplatserna i välfärden är alarmerande, där den ökade sjukfrånvaron på grund av stressrelaterade diagnoser är en tydlig indikator. Personalflykt och rekryteringssvårigheter en annan förstås.
Facken i välfärden vill införa sanktionsavgifter för bristande organisatorisk och social arbetsmiljö. De vill se en särskild satsning på jämställd arbetsmiljö. Slutligen, de uppmanar alla arbetsplatser att arbeta med friskfaktorerna.
Jag tror att förslagen kan vara steg i rätt riktning. Men vi behöver komma bortom begreppet friskfaktorer som fortfarande alltför ofta förknippas med faktorer nära den enskilde medarbetaren. Forskningen kring organisatorisk och social arbetsmiljö har successivt vidgat bilden av vilka faktorer som är avgörande för hälsosamma arbetsplatser. Från ett snävare fokus på individer, medarbetare och första linjens chefer, har hela organisationer och deras omgivning hamnat allt mer i fokus. Insikten växer om att de högsta hierarkiska nivåerna måste involveras och att den övergripande styrningen och ledningen har en stark påverkan på arbetsmiljön.
Övergripande strategiska prioriteringar är det som i slutändan skapar förutsättningarna ”på golvet”.
Det praktiska arbetsmiljöarbetet stannar fortfarande allt för ofta på lägre nivåer. Då de snarare måste förstås som ett resultat av beslut som fattas i styrelserum, kommunfullmäktige och ledningsgrupper. Övergripande strategiska prioriteringar är det som i slutändan skapar förutsättningarna ”på golvet”. Hur många medarbetare finns per chef? Vilka stödfunktioner kan enhetschefer luta sig mot? Hur ser utvecklingsmöjligheterna ut? Kan man framföra idéer och kritik utan att chanserna till befordran försämras? Kultur och struktur går hand i hand, med stark påverkan av högsta ledningarna.
Häromdagen brast socialchefen i Pajala ut sin frustration i DN över att de anställda lockas till gruvindustrin. Som svar på problemet har Pajala höjt lönerna i omsorgen rejält. Pengar är viktigt men sällan hela svaret. Jag menar att även Pajala kan vinna på att ta ett grepp om sin styrning och ledning.
Många kommuner och framför allt regioner har ytterligare ekonomiskt tuffa tider framför sig. Det behövs mer statliga pengar till välfärden. Men lika viktigt är att lokalpolitikerna använder sin makt. Varför inte en enkel rutin – inför varje beslut ställer man sig frågan ”kommer detta att underlätta för första linjens chefer att skapa de bästa förutsättningarna för en god arbetsmiljö?”