Den som vill veta vilka offentliga välfärdstjänster, eller andra jämlikhetsdrivande och demokratistärkande system som står på tur att angripas hårdare högerifrån, bör alltid konsultera det organiserade kapitalets tankesmedja Timbro. Timbro har, som man själv konstaterade vid 20-årsjubileet 1998, ”råd att anlägga det långa perspektivet och upprepa sin kritik som en drucken papegoja, ända tills den börjat göra intryck”. Detta är förstås särskilt viktigt när ”kritiken” måste trotsa fakta och beprövad erfarenhet.
I juni publicerade Timbro i denna anda ett ”briefing paper”; ”En tickande kostnadsbomb: Därför måste sjukförsäkringen reformeras”. Här kan man läsa att sjukskrivningar kostar samhället enorma summor. ”Dessa resurser behövs istället för att återbygga och stimulera tillväxt efter den ekonomiska krisen”, hälsar Timbro.
Sjukförsäkringen har i flera omgångar hårdhänt försämrats.
I verkligheten har ”kostnadsbomben” snarare imploderat. Utgifterna i statens budget för ”sjukdom och funktionsnedsättning” har minskat systematiskt ända sedan början av 1990-talet i relation till den svenska ekonomins storlek. Som andel av BNP har dessa kostnader gått från närmare sju procent till ungefär 2,5 procent. Sjukförsäkringen har i flera omgångar hårdhänt försämrats. Fler blir fattiga när de drabbas av långvarig ohälsa.
Det finns förvisso samhälleliga kostnader förknippade med fysisk och psykisk ohälsa – som inte fångas i statens utgiftskolumner för sjukförsäkringen. Två fall, händelsevis hänförliga till mig närstående kvinnor, kan få illustrera.
P, ca 60, arbetande heltid inom kommunal förvaltning. Olika förslitningsbesvär gör det sammantaget svårt att arbeta koncentrerat utan smärtor. Läkare rekommenderar sjukskrivning på 25 procent för att möjliggöra återhämtning. Närmaste chef ser detta som en god lösning och vill gärna lägga tillrätta för P, som är erfaren och uppskattad. Försäkringskassan menar dock att deltidssjukskrivning inte kan komma i fråga utan föreslår att P säger upp sig och ställer sig till arbetsmarknadens förfogande för ett ospecificerat ”enkelt jobb” som hon, oklart hur, kan utföra på heltid utan smärtor. Resultatet är att P trappar ned sin arbetstid på egen bekostnad – alltså betalar med lägre lön, försämrad pension och urholkad tillit till samhället.
Försäkringskassan önskar dock – i konflikt med onkolog och annan läkare – att M istället söker sig till ett heltidsarbete som hon kanske kan klara av, exempelvis med att ”sortera papper”.
M, ca 45, i inledningen av heltidssjukskrivning från ansvarstyngt legitimationsyrke på grund av utmattningssymptom, får cancerdiagnos. Genomgår cellgiftsbehandling och strålning. Ser efter tungt år fram mot att börja trappa upp yrkesaktivitet. Försäkringskassan önskar dock – i konflikt med onkolog och annan läkare – att M istället söker sig till ett heltidsarbete som hon kanske kan klara av, exempelvis med att ”sortera papper”. Detta kostar M inledningsvis i stukad hälsa och fördröjd rehabilitering. Det är inte aktuellt för henne att lämna sitt yrke, så ett oförändrat besked från Försäkringskassan skulle behöva betalas genom lägre inkomster – just i den livssituation som försäkringen är till för att täcka upp.
Det finns betydligt mer horribla exempel än dessa. Men fall som P och M kan räknas i tusental. Det är just så den svenska sjukförsäkringen fungerar idag: Många människor bidrar, genom att nalla på sin privatekonomi och sina kroppar, till att bekosta den ”besparing” av offentliga utgifter som Timbro önskar forcera för att ”stimulera tillväxt”.
Utformningen av sjukförsäkringen handlar om grundläggande samhälls- och människosyn. Det blir på intet sätt samhällsekonomiskt billigare att förvägra människor ekonomiskt stöd vid sjukdom och nedslitning – tvärtom. Men det blir möjligt för samhällets ekonomiskt välsituerade – Timbros fåtaliga men välborna uppdragsgivare – att mäla sig ur det gemensamma ansvaret för detta. En sådan klassinstinkt stöttas gärna upp av vanföreställningar hos välavlönade med goda möjligheter till vila och återhämtning, att de själva klarar sig, trots att de ju minsann jobbar hårdast.
Verkligt problematiskt blir det när också den officiella politiken kantrar ditåt. Det bisarra Timbro-förslaget om att ”Försäkringskassan åläggs ett tydligt mål för vad som är en acceptabel nivå på sjukfrånvaron, likt Riksbankens inflationsmål”, har till exempel redan varit socialdemokratisk regeringspolitik. Även om den nu delvis har justerats efter flera år av politisk kamp, återstår stora brister med Försäkringskassans regelverk. En sådan självbesegrande anpassning till högerns samhällssyn och retorik ger en tickande misstroendebomb. Att desarmera dem i tid bör vara en uppgift att enas om för alla progressiva krafter.