Jag sitter på en diner i Washington och stirrar på kvittot framför mig. Återigen är jag här. Håller i pennan och tittar på den tomma raden efter ordet ”Tip”. Vad ska jag skriva?
Det är en förrädisk sak det där, dricks. Något jag själv, liksom många svenskar, har ett mycket problematiskt förhållande till. Vi förstår inte varför man måste dricksa: ”Vadå, jag har ju redan betalt?” När vi reser utomlands blir vi ängsliga och förvirrade och frågar i viskande ton – hur mycket ska man dricksa? Vi söker efter någon regel, någon skala eller procent. Och vi undrar varför man inte bara kan inkluderar det i priset från början – vore inte det mer praktiskt?!
I en del länder kan man helt enkelt ignorera det hela eller lägga lite lösa sedlar och mynt. Men inte i USA. Här är dricks något mer, något personligare, något som går djupare.
Stjäl kaffet, men glöm inte lämna dricks.
Att inte lämna något ses ofta som en personlig förolämpning. Man får känslan av att dricksen är mycket viktigare än varan eller servicen man betalar för. Stjäl kaffet, men glöm inte lämna dricks.
Det beror på att dricks varken är ett bidrag eller en allmosa – det är en idé.
Den som besökt USA slås genast av ordningen. Av de färgglada blomsterarrangemangen i offentliga parker. De golfbanetrimmade gräsmattorna utanför villorna i Georgetown. Av pyramidhögarna av noggrant staplade grönskimrade äpplen på Whole Foods. Av de exakt vikta skjortorna i shoppingmallsen. Och man undrar hur de har tid med allt?
Sedan ser man. Lastbilen med mexikanska trädgårdsarbetare på väg mot de dyra villakvarteren. Att det är fem personer som trängs bakom kassan på ett café, där det vi Sverige bara arbetar en person. Och mannen på toaletten som hälsar välkommen och städar båset efter varje besök – på vägen ut går man förbi glasburken med skrynkliga endollarsedlar.
USA är de ”enkla jobbens” paradis. Det är billigt att anställa, enkelt att sparka. Lönerna för de flesta serviceyrken är så usla att många tvingas ha flera jobb. Och möjligheten att utbilda sig vidare för de flesta unga som befolkar USA:s shoppingmalls, caféer och snabbmatställen är minimala. Varför gör de då inte uppror? Varför demonstrerar de inte på gatorna? Varför strejkar de inte?
Vad kan hålla tillbaka miljontals unga människor från att uttrycka sin frustration?
I ett fritt samhälle kan bara en idé göra det. En dröm, fantasin om att alla faktiskt kan lyckas. Om du bara kämpar och anstränger dig tillräckligt mycket så kan du nå hur långt som helst. Den där typiskt ”amerikanska drömmen”. Men det är en lögn.
Dricksen innebär inte bara att arbetsgivare kan hålla nere löner – det när en dröm, ett hopp: om du bara anstränger dig lite till kan du få lite mer. Det är helt upp till dig.
De flesta amerikaner har svårt att tro mig när jag berättar att den amerikanska drömmen faktiskt är mer svensk. Chansen att lyckas är nämligen större i Sverige än USA. Det är till och med en amerikan som säger det, Raj Chetty professor i ekonomi vid Stanford har visat att möjligheten för ett barn att klättra från det lägsta till det högsta inkomstskiktet är nästan dubbelt så stor i Sverige än USA. Men trots statistiken vill amerikaner inte riktigt tro på det, för det gör ont när drömmar spricker.
Det för mig tillbaka till kvittot framför mig. Många som arbetar inom serviceyrken i USA har så uselt låga grundlöner att de inte skulle överleva utan dricks. Det är också hela meningen. Dricksen innebär inte bara att arbetsgivare kan hålla nere löner – det när en dröm, ett hopp: om du bara anstränger dig lite till kan du få lite mer. Det är helt upp till dig.
Det förrädiska med dricks är att det skapat ett system där de som inte har måste passa upp till dem som har. Le, annars svälter du. Dricks korrumperar de mellanmänskliga relationerna. Det är en fälla, inte bara för dem som är beroende av dricksen – utan också för dem som ger den.
Jag vet ju att de som arbetar just på den här restaurangen förmodligen behöver dricksen, samtidigt upprätthåller jag ett i grunden orättvist system genom att ge den. Vad ska jag skriva på kvittot?