De båda lärarförbundens förbundsstyrelser har beslutat att starta en diskussion för att se om det är möjligt att bilda en helt ny facklig lärarorganisation. Det är ingen ny fråga utan lärarnas fackliga historia är full av sammanslagningar. Utvecklingen har gått från en mängd olika lärarfack till några stycken i dag, varav två stora, Lärarförbundet och LR. Tidigare var det mycket stora skillnader mellan de olika lärargrupperna vad gäller arbetstider, arbetsvillkor och löner men numera är dessa skillnader i stort sett borta. Det finns inte längre några sakliga skäl att ha två lärarförbund.
Trots de objektivt goda förutsättningarna har det gått trögt att diskutera dessa frågor. Lärarförbundet har varit positivt medan LR har varit tveksam och sagt nej. De båda förbundens olika bakgrunder, traditioner och olika ställningstaganden har varit ett effektivt hinder i diskussionen. Att de två lärarfacken ställde sig på olika sidor i kommunaliseringsfrågan är ett exempel.
Sten Svensson, fd chefredaktör Lärarnas tidning.
Allt detta har förvandlat
läraryrket från ett fritt och självständigt yrke till att bli alltmer kontrollerat och detaljstyrt.
Att förbunden startar en diskussion om en ny organisation är därför något unikt som visar att något nytt har hänt. Jag tror att man ska söka förklaringar i den värld som lärarna och de båda förbunden verkar i.
Sedan 1990-talet har det skett en dramatisk omvandling av läraryrket. Marknadsutsättningen av skolan, konkurrensen om eleverna, New Public Management, kommunalisering, ökningen av administrativa arbetsuppgifter samt en detaljstyrning i kombination med massiva inspektioner. Allt detta har förvandlat läraryrket från ett fritt och självständigt yrke till att bli alltmer kontrollerat och detaljstyrt och med en kraftigt ökad arbetsbörda som följd. I takt med den utvecklingen har statusen sjunkit och allt färre unga har sökt sig till läraryrket.
Lägg sedan till läget i kommunerna där många har en mycket ansträngd ekonomi, bland annat orsakat av lärarbristen som tryckt upp lärarlönerna de senaste åren. En välbehövlig och nödvändig höjning av lönerna men priset som lärarna fått betala har varit högt. Kommunerna har inte ökat anslagen till skolan i takt med lönehöjningarna utan lärarna har fått betala dem med nedskärningar och ökad arbetsbelastning.
Det har varit ett förskolläraruppror, ett läraruppror och ett skolledaruppror.
Utvecklingen inom yrket har skapat ett missnöje bland många lärare. Det missnöjet har lärarfacken inte förmått fånga upp utan detta har organiserats av olika grupper utanför facken. Det har varit ett förskolläraruppror, ett läraruppror och ett skolledaruppror där många lärare från båda förbunden agerat mot kommunerna men också tydligt visat att de inte varit nöjda med fackens insatser.
Denna utveckling har även påverkat den fackliga organisationsgraden bland lärare. Från en mycket hög nivå har andelen sjunkit på senare tid. Och organisationsgraden har sjunkit trots att lärarförbunden arbetat mycket intensivt med att värva medlemmar de senaste åren.
För att värva medlemmar har särskilt Lärarförbundet satsat alltmer på marknadsföring och reklam. Enligt en sammanställning i tidningen Resumé köper Lärarförbundet mest reklam av alla fackförbund just nu. Även det retar en del medlemmar. Varför inte satsa fackets resurser på att förbättra arbetsmiljön för lärarna istället, resonerar de. Det mycket kostsamma rekryteringskriget skapar inget mervärde för medlemmarna utan är huvudsakligen destruktivt för lärarna som grupp.
Som gammal chefredaktör vet jag också att detta är en ytterst känslig fråga att skriva om.
Det är således förändringarna i arbetssituationen för lärarna och fackens oförmåga att lösa de problem som uppstått som trycker ihop de båda lärarförbunden och som får dem att diskutera en eventuell ny framtida organisation. De måste göra något för att bryta dagens utveckling och de kan inte fortsätta som de gör nu.
Men det är en ömtålig fråga att hantera för de båda förbundsledningarna. Det gäller att se de stora linjerna och inte fastna i detaljer och personfrågor. Det kommer att krävas en stor diplomatisk förmåga och en kompromissvilja utöver det vanliga om detta ska lyckas.
Som gammal chefredaktör vet jag också att detta är en ytterst känslig fråga att skriva om. Det får inte vara något sakfel i en artikel. Men lägger man ut tidningarna på contentbyråer har de inte alltid den kunskap som krävs och då kan det lätt bli fel. Och fel blev det när den nyss utlagda Lärarnas tidning skrev att Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund ska slås ihop. En rubrik som fick de båda förbundsledningarna att flyga i luften och som tvingade dem att gå ut med dementier.