Märkligt nog är löntagarfonderna anledningen till att Sverige är det land som satsat mest på informationsteknologi i grundskolan, och att vi var tidigt ute. Regeringen Bildt avskaffar löntagarfonderna årsskiftet 1991/92 och efter försäljningen upptäcks en felräkning. Det finns pengar över. En hel miljard! Miljarden får smeknamnet Restposten och blir till IT-miljarden: Man köper informationsteknologi för pengarna.
Administratörer för stålarna är KK-stiftelsen (Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling) som grundas 1994 för att främja ekonomisk tillväxt. Ett av Sveriges mest kollektivistiska projekt går i graven och dess värde går in i vad jag skulle kalla ett nyliberalt projekt. Mer symboliskt än så blir det inte. Ett dovare 1970-tal med solidariska ideal har gått över i ett pastelligt 1980-tal med mer individualistiska ideal. När vi når 1990-talet har dessa förändrade normer påverkat politiska beslut och samhällets institutioner har blivit mer inriktade på individens valfrihet och tillväxt och konkurrens.
Varje dag kommer nya debattexter om hur viktigt det är att fortsätta låta undervisning ske via datorn.
KK-stiftelsens tillblivelse skildras i reklamskriften Restposten, utgiven av dem själva 2001. Skolsatsningarna ska genomsyras av progressiv pedagogik: ”Samhället förändras, är nu så vittomfattande och komplext att unga människors lärande och kunskapsbehov inte kan utgå från en kateder eller en lärare”, skriver man. Nej, unga människors lärande ska utgå från att de söker fakta i ”databaser och register”. Framtidsdrömmarna är high flying.
Fyrtornsprojekten blir KK-stiftelsens inledande IT- satsning, 27 skolor ska visa vägen. Av dessa 27 är Färila den mest kända, de får 43 miljoner och hela skolan byggs om för en IT-baserad och progressiv pedagogik. Färila skola blir Sveriges första en-till-en-satsning, redan 1997 har samtliga elever varsin dator. Efter sex år tvingas man avbryta, då har endast 70 procent av eleverna betyg i basämnena. Hur illa det gick kommer vi aldrig få veta. Professor Lars Naeslund, en av de som utvärderar projektet, ber att få se elevernas nationella prov men meddelas att dessa förkommit. Fan, tro’t sa Naeslund.
Oavsett om digital undervisning är baserad på frihet eller kontroll så är resultatet svagare elever med mindre kunskap jämfört med om studierna sker analogt.
Pandemin har skapat ett tillfälle för bolagsskolor och utbildningsteknologibranschen att försöka kuppa in mer digitalt baserad undervisning. Varje dag kommer nya debattexter om hur viktigt det är att fortsätta låta undervisning ske via datorn. Peter Wilcke, verksamhetsansvarig för NTI-skolan, menar i Skolvärlden att om läraren inte är i skolan kan hen fokusera på kärnuppdraget – att undervisa. (!?) Friskolornas Ulla Hamilton och SKR:s Per-Arne Andersson skriver på Dagens samhälle att regeringen sviker elever genom att vara återhållsamma med digitalt baserad skola och Anders Haesert utbildningsdirektör för Academedia hoppas att en utbildning via datorn ska ses som likvärdig den som sker i klassrummen.
Men den är inte likvärdig, utan sämre. Oavsett om digital undervisning är baserad på frihet som i Färila (varsågod en dator, utbilda dig) eller kontroll (elever skedmatas med tillrättalagd kunskap som bockas av och de får ett betyg) så är resultatet svagare elever med mindre kunskap jämfört med om studierna sker analogt. Färila gav upphov till många rapporter. Genomgående visar de försämringar och att samma problem ständigt uppstår.
Det var då, tänker ni kanske? Om något har det blivit värre: Marknad, ett individualiserat curriculum och digitalt baserad undervisning verkar vara en giftig soppa. Förra året kom en ambitiös studie; dubbelt fackgranskad och omfattande (Personalized Learning and the Digital Privatization of Curriculum and Teaching) och deras rekommendation till skolor och policymakare är att avbryta digital undervisning. Resultaten de ser är lika dåliga som i Färila, en gång.
Att spara på lärare, lokaler, analoga läromedel och göra oss beroende av bolags digitala infrastruktur för undervisning är en guldgruva.
IT-baserad distansundervisning är det bästa som kan hända den allians av riskkapitalister och techbolag som vi kan kalla tekno-kapitalistokratin. Att spara på lärare, lokaler, analoga läromedel och göra oss beroende av bolags digitala infrastruktur för undervisning är en guldgruva. Vad är undervisning till för? Skola är till för att befria människor, ge möjligheter, inte underkasta våra uppväxande generationer olika bolag utifrån dessa bolags anekdotiska känsla.
Varför tycks många ha gett upp om en bra skola för alla? Har vi inte råd med skolan mitt i byn? Är det omöjligt att tänka sig en strävan efter att alla elever i Sverige ska undervisas i en trygg skolmiljö med välutbildade lärare, ha tillgång till analoga böcker av god kvalitet, en inbjudande skolgård och en trivsam skolbyggnad? Platser där man lär sig saker men där man även skapar relationer och minnen.