För några decennier sedan var hånet mot dansbanden en självklar del av den svenska kulturen. Galenskaparna byggde stora delar av sin produktion på att driva med genren. I ”Livet är en fest” med Nationalteatern tar det roliga slut när orkestern maler svensktopp. Och i ungdomsprogrammet Bullen gjorde parodin ”Bisex”, med sångaren Börje Silke, succé (bandnamnet skulle inte funkat idag, nej).
Men när musiklärare idag frågar vilken sorts musik som eleverna tycker minst om, så är svaret inte längre självklart ”dansband”, som det var i decennier. I stället kan en säga Taylor Swift, en annan epa-dunk och en tredje hårdrock. Det här kan bero på många saker, men ett uppenbart skäl är att det inte finns så många dansband kvar att tycka illa om. Inte den sort som vi hånade i alla fall, med dubbelnamn, fula scenkläder och identiskt sound.
Idrottsrörelsen i Småland tvingas nu lägga ner sina traditionella sommarfester. Försök har gjorts med epa-dunk, men de artisterna är dyrare och drar inte in lika mycket pengar till verksamheten som dansbanden gjorde.
Nästa år sänkts dansbandsmomsen, till samma nivå som för andra musiktillställningar. Detta lyfts fram som ett slags erkännande, men skriker egentligen kris. Bert Karlssons favoritmusik behöver nu alltså en halv miljard om året från staten för att överleva.
Dansbandshånet var som en liten lägereld att samlas kring, där ingen ändå var arg eller upprörd på riktigt
Osäkert om det också kommer att hålla dansbandshånet vid liv – men lika bra det kanske? Det var ju ett uttryck för ett osympatiskt klassförakt, riktat mot förment kulturell underklass. Och folk som kan sådant brukar hävda, att det i själva verket var mycket kompetenta musiker som spelade i dansbanden. Arrangemangen var skickligt gjorda, utifrån syftet att få folk att dansa, umgås, och eventuellt lite till.
Det är lite overkligt att tänka sig, men på de ödsliga stadshotell runtom i landet som idag knappt är bemannade, dansade och umgicks folk faktiskt till levande musik flera gånger i veckan.
Men. Det var alltså levande musik med smörig sång och lama versioner av utnötta poplåtar. Syntare och hårdrockare, MUF och SSU, Tracks-diggare och indienördar, kanske till och med Ultima Thule-fans och hiphopare kunde enas om att det här var bottenlöst töntig musik. Så osympatiskt eller ej, dansbandshånet var som en liten lägereld att samlas kring, där ingen ändå var arg eller upprörd på riktigt.
Hela kontinenten tvingas fortsätta ställa om tiden, två gånger om året
Kanske är det brist på sådana lägereldar idag, men såhär års dyker det upp en: omställningen mellan sommar- och vintertid. Vad SKA den vara bra för?! Man minns inte om klockan ska fram eller tillbaka – men det blir alldeles för mörkt på morgonen i alla fall (eller om det är på kvällen). Bilklockan är omöjlig att ställa om, och har man inte hört att folk faktiskt får hjärtinfarkt av att tvingas upp en timme tidigare? Ta upp detta med vilken medelålders som helst, och du har skapat ett stunds trivialt irriterad gemenskap.
Inom EU har politiker och tjänstemän pratat i snart tio år om att avskaffa tidsomställningen. Åttio procent av européerna lär vara emot den, och inget land, inget särintresse och inget parti är för. Men inget händer ändå, utan hela kontinenten tvingas fortsätta ställa om tiden, två gånger om året.
Kan det vara så att någon i Bryssel har insett den gemensamhetsskapande potentialen hos en sådan här irriterande bagatell? För EU kanske fungerar rent tekniskt, men har alltid lidit av ett underskott av varm gemenskap mellan galicier och ester, gaeler och tyskar, greker och västgötar.
Men tidsomställningen, den irriterar oss alla på samma sätt, och kan ge oss något att prata om över gränserna. Utan att det kostar något, utan att det gynnar något enskilt medlemsland särskilt, och utan att någon behöver blir arg på riktigt. När man tänker på det, visst vore det synd att släcka en sådan europeisk lägereld?
För kidsens skull, hoppas jag att de snart också hittar en ny musikgenre att myshåna gemensamt, över subkulturella gränser.