Det är onekligen en osäker och omtumlande tid vi lever i. En global pandemi, krig i Europa, stigande inflation och växande populism staplas på redan befintliga samhällsutmaningar inklusive klimatpåverkan, en åldrande befolkning, bristande integration, en pågående strukturomvandling och växande ojämlikhet. I korthet befinner vi oss just nu i en situation som vi nationalekonomer brukar benämna som en ”perfekt storm” dvs. en rad olyckliga omständigheter som får stora konsekvenser för ekonomin, människor, samhället och klimatet.
Mot den bakgrunden blir det extra viktigt att våra begränsade gemensamma resurser i form av skattemedel utnyttjas både effektivt, smart och hållbart. Tyvärr har vi under och efter valrörelsen fått se en kavalkad av förslag som går i motsatt riktning, som riskerar att bli dyra, ineffektiva och missa målet.
Generationer av politiker kan därmed glatt utlova både ditten och datten trots att förslagen kan vara direkt verkningslösa eller till och med skadliga.
Till skillnad från vad många kanske tror är detta dock inget nytt fenomen. I Sverige har vi en lång tradition av att INTE utvärdera politik, lagstiftning eller andra policyåtgärder. Få reformförslag genomgår ordentliga konsekvensanalyser innan de genomförs och mycket få reformer följs upp efteråt i form av rigorösa effektutvärderingar. Detta gör det lätt för både regering och opposition att komma med dåligt grundade förslag som kan få långtgående samhällsekonomiska konsekvenser.
Innehållet i årets budget och i Tidöavtalet vittnar i allra högsta grad om att problematiken fortlever.
Effekterna av att vi inte ”tänker efter före” gör att reformer som medför oönskade, eller direkt skadliga, effekter lättare införs. När lagstiftningen väl är på plats har den visat sig både svår att ta bort och förändra. Listan på dåligt utredda reformer som gett stora konsekvenser kan göras lång. Kommunaliseringen av skolan genomfördes utan föregående utredning eller försök.
LSS-reformens kostnader underskattades gravt; i propositionen från 1994 beräknades kostnaderna för assistansersättningen till ynka 2,4 miljarder kronor per år. I budgeten för nästa år beräknas assistansersättningen uppgå till 24,6 miljarder kronor dvs. i princip samma kostnad som för ålderspensionärernas garantipensioner.
Generationer av politiker kan därmed glatt utlova både ditten och datten trots att förslagen kan vara direkt verkningslösa eller till och med skadliga. Detta innebär i praktiken att nya friska pengar slängs efter gamla, det vill säga på politik som inte fungerar.
I årets valrörelse har partierna tävlat om vem som ska anställa flest poliser trots att polisen redan idag har svårt att hitta nya rekryter. Ingen verkar heller ha reflekterat över ifall fler poliser automatiskt leder till lägre kriminalitet eller en högre uppklarningsprocent (ifall resurserna fortsatt används ineffektivt). Ett annat exempel är de riktade statsbidragen till landets kommuner. Ledande politikers förkärlek till dessa har troligtvis mer att göra med potentialen att omnämnas i media än vilken effekt de genererar. I praktiken är de så krångliga att administrera att många mindre kommuner inte ens mäktar med att söka.
Att agera när skadan redan är skedd riskerar dessutom att kosta samhället mycket mer statsfinansiellt.
Men vad är det som gör att det blir så här just i Sverige? Varför pratar vi inte om faktiska målsättningar och effekter utan om storleken på budgetar och satsningar? En tänkbar delförklaring är att svensk offentlig sektor styrs utifrån en statsfinansiell logik som är helt frånkopplad den samhällsekonomiska. Detta gör att fokus alltid ligger på åtgärder som har direkta budgetära konsekvenser och inte åtgärder som har indirekta och viktiga samhälleliga effekter. Därför lägger vi hellre fler resurser på polisiära insatser här och nu för att bekämpa brottsligheten trots att de sannolikt kommer in för sent och inte ger samma samhällsekonomiska utväxling som tidiga, förebyggande insatser via socialtjänsten, fältassistenter, fritidsverksamhet eller liknande.
Att agera när skadan redan är skedd riskerar dessutom att kosta samhället mycket mer statsfinansiellt i form av höga kostnader för ungdomsvård, fängelser, rehabiliteringen men även samhällsekonomiskt i form av en hög alternativkostnad för varje person som inte bidrar med skatteinkomster över sin livstid. Med den här logiken kommer investeringar som betalar sig på sikt aldrig att få det utrymme de förtjänar i vare sig dagspolitiken eller den offentliga budgeten.Inte nog med att den systematiska avsaknaden av uppföljning och utvärdering innebär ett slöseri med resurser, det riskerar även att försvåra våra möjligheter att tackla komplexa samhällsutmaningar och nå Agenda 2030-målsättningarna. Omställningen kommer att kräva att vi systematiskt arbetar på nya sätt och innoverar. Men om vi inte klarar av att kontinuerligt lära och utvärdera kommer vi inte att komma framåt. Risken är överhängande att dåliga lösningar fortsätter att skalas upp vilket minskar viljan till att jobba annorlunda precis i den tid då experimentlustan behöver ligga på topp.
En mer evidensbaserad policyprocess där politik och lagstiftning faktiskt utvärderas både före och efter genomförandet är inte raketforskning. Det handlar om att sätta tydliga målsättningar om vilka effekter som ska uppnås, inte hur stor budget som ska satsas, och att våga titta på och tillgodogöra sig utvärderingsresultat. Det kan låta enkelt, men handen på hjärtat, vem törs börja?