Det var tänkt att Brexit mer eller mindre skulle vara klart nu. Till EU-toppmötet den 28 juni skulle Bryssel och London ha kommit överens om de viktiga delarna i sin kommande skilsmässa. Toppmötet nästa vecka skulle bli ett tillfälle att diskutera det sista.
Ett avtal skulle vara färdigt i oktober och den 29 mars nästa år skulle Storbritannien lämna EU.
Vinka adjö, under ordnade former
Inte krascha ut utan ett färdigt avtal, eller förödmjukat tvingas be EU om att skjuta upp, eller till och med ställa in Brexit.
Men Brexitförhandlingarna har mer eller mindre stått still sedan mars och klockan tickar. Visst ska man på toppmötet denna vecka diskutera den framtida relationen mellan Storbritannien och EU. Problemet är bara att den brittiska regeringen fortfarande inte kan enas om vilken framtida relation man ens vill ha.
Theresa May har inte lyckats ena de stridande falangerna i sitt eget parti. Detta gör att Storbritannien med nio månader kvar till Brexit fortfarande inte har en färdig förhandlingsposition.
De så kallade brexitörerna, de mest extrema EU-motståndarna på högerflanken i det brittiska konservativa partiet tycker att de redan har kompromissat tillräckligt.
De har accepterat att Storbritannien ska betala 40 miljarder pund till EU.
De har accepterat näringslivets krav på en tvåårig övergångsperiod efter Storbritanniens utträde.
Och de har accepterat en viss fortsatt roll för Europadomstolen efter Brexit.
Men de är inte beredda att gå hur långt som helst.
Och allt kokar fortfarande ner till Nordirland.
När Storbritannien lämnar EU blir gränsen mellan Nordirland och Irland en yttre EU-gräns, eftersom Storbritannien planerar att lämna både EU:s gemensamma marknad och dess tullunion innebär detta gränskontroller.
Vilket inte är möjligt.
Inte med tanke på Nordirlands blodiga historia.
Fredsavtalet från 1998 garanterar en öppen gräns. Brexit kan inte gå emot detta.
Storbritanniens premiärminister Theresa May kämpar för att få till en enad brittisk hållning i Brexitförhandlingarna. AP Photo/Boris Grdanoski
Det finns ett par sätt att lösa problemet på. Storbritannien hade kunnat lämna EU men stanna kvar i EU:s tullunion samt hitta ett sätt att antingen officiellt eller inofficiellt stanna i EU:s gemensamma marknad.
Med en så kallad ”mjuk Brexit” löser man därmed den komplicerade gränsfrågan mot Irland.
Men brexitörerna accepterar inte en sådan lösning. De kräver en definitiv skilsmässa från Bryssel. De ser Nordirland som en ”trojansk häst” genom vilken premiärministern försöker smuggla in ett fortsatt brittiskt medlemskap i EU:s gemensamma marknad.
Bakvägen.
Detta skulle göra att Storbritannien ”blev som Norge”. Utanför EU, men ändå bundet till EU. Brexitörerna tänker inte acceptera detta.
Och eventuellt är de beredda att avsätta Theresa May om de inte får som de vill.
Samtidigt kan Theresa May, inte ens om hon själv önskade det, gå brexitörerna helt till mötes. Även om hon gav dem den definitiva brytning de söker skulle hon inte få en sådan ”hård Brexit” genom parlamentet i London.
Det finns inte majoritet där för något sådant.
Även den vägen är stängd.
Det andra sättet att lösa problemet med gränsen mot Irland är att ge Nordirland någon form av specialstatus: att låta enbart denna del av Storbritannien stanna kvar i EU:s tullunion. Men detta accepterar inte de nordirländska protestanterna i partiet DUP. Allt som gör att Nordirland får mer gemensamt med Irland, än med Storbritannien, är för dem otänkbart.
På grund av historien. Blodet som spillts. Bomberna som har gått av.
Och genom en ödets ironi råkar Theresa May vara beroende av just det nordirländska protestantpartiet DUP i parlamentet i London.
Utan DUP faller regeringen.
Just nu pågår dessutom en stor och dramatisk strid i parlamentet. Det handlar om hur mycket makt underhuset ska ha över skilsmässan från EU. Turerna är komplexa men det grundläggande som man bör förstå är att ju mer makt parlamentet lyckas grabba åt sig över Brexitprocessen, desto mindre definitiv kommer skilsmässan från EU bli.
Theresa May har som sagt inte majoritet för en hård Brexit i parlamentet. Men frågan är hur långt parlamentet är berett att gå gällande att binda henne vid en mjuk Brexit.
Är de beredda att fälla regeringen?
Och på andra kanten: om Theresa May går parlamentet till mötes: är brexitörerna i sin tur beredda att avsätta henne som konservativ partiledare?
Hur mycket politiskt kaos klarar Storbritannien med bara månader kvar till Brexit?