Taxichauffören Besim sitter ensam och lite rastlös på en trästol i väntan på mötet om chaufförers arbetsvillkor. In rusar Karin i ljusblå kostym, stram knut och dyr handväska där hennes sambo lagt ner dadelbollar, ”hon vill att vi äter antiinflammatorisk kost”.
Karin tror att Besim ska delta i debatten hon själv ska vara med i. Då stormar läraren Pontus in, han ska på improvisationsteater innan det är dags för yoga. Han tycker Karin är bekant, just, hon är ju faktiskt justitieminister. Till sist kommer Shima, socialsekreteraren.
Total förvirring. Täckningen på mobilerna dör. Dörren spärras. En klinisk AI-röst ljuder och säger att de måste gå till botten med det egna ansvaret.
Samir är 15 år och har skjutit ihjäl ett annat barn. Han sitter nu inlåst på Sis-hem och längtar efter mammas mat.
Alla fyra i rummet har betytt mer eller mindre för Samir, och det som kom att hända.
De är alla karaktärer i pjäsen Det handlar om demokrati som bland annat spelas för kommunanställda, politiker, Sis, organisationer och i riksdagen.
Personal blir ställföreträdande förälder
Susanne Lindberg, konstnärlig ledare på teatergruppen Tage Granit, har regisserat och skrivit den. Hon har hämtat mycket material från teaterns projekt under tolv år på olika Sis-hem. Från de tyngsta, där de behövt ha flera olika grupper eftersom de dömda tillhör olika gäng och skådespelarna behövt bära larm. Till hemmen där killar och tjejer går tillsammans i skolan.
– Vi hör bara negativt om Sis, men det finns så bra personal där som lyfter ungdomarna. De har ofta vuxit upp med en vuxenvärld som inte är vuxen. Personalen blir då ställföreträdande föräldrar.
De flesta unga på Sis-hemmen har ingen relation till teater, säger hon, ”det är ganska medelklass”. Film och musik är deras kultur.
– Men vi lurar in dem i samarbetsövningar, plötsligt står de på scen och improviserar. För det har de gjort i hela sina liv, och efter ett tag märker de själva att de är bra. Man ska göra det lätt, aldrig ’gör så här’, utan bara ge dem en slags vilja inifrån.
”Vi förändrar inte deras liv”
Susanne Lindberg beskriver det som en nästintill religiös upplevelse att få vara med om. Från ett barn med armar i kors och blick som säger ”förvänta dig absolut inget av mig”, till att stå på en scen och ta emot applåder.
– Vi förändrar inte deras liv men vi kan ge dem en bra upplevelse. Att de kan lyckas ibland. Duktiga på att misslyckas är de ju redan.
Tolv år på olika Sis-hem blir många möten. De, liksom personalen, får aldrig veta vad som händer de unga när de lämnar boendet. De som är dömda är lättare att planera för, säger Susanne Lindberg, där vet man ju hur länge de stannar.
Andra, som placerats av socialtjänsten, kan försvinna närsom. När kommunen inte har råd. Eller någon annan måste prioriteras.
”Bröt ihop när jag såg honom”
En kille, personalen kallade honom ”renässansmänniskan”, lärde sig ett nytt språk på två månader, var suverän på idrott, sa ja till alla idéer Tage Granit kom med.
– Men jag träffade honom på ett annat hem sedan. Då bröt jag ihop, jag blev så glad av att se honom samtidigt så ledsen av att han var på ett nytt hem. Allt rasade när han kom ut. Han fick inte ihop livet.
Ingen plan för unga efter Sis
Renässanskillen är inte unik. Politiker Susanne Lindberg mött vittnar om hur vi saknar ett system för återetablering när de unga kommer ut.
– Staten tar över föräldraskapet genom Sis, där är allt superfyrkantigt vilket fungerar för många där. Sedan förväntar vi oss att de ska klara saker våra egna barn inte klarar. Går du med i en avhopparverksamhet får du inte ens ha kontakt med din familj. Så ska man sitta som delvis institutionaliserad 16-åring ensam i en lägenhet i Mora. Vem klarar det?
Överklass-barnen kunde inte lyssna
Tage Granit skriver för, och spelar ofta, på skolor. Utifrån ämnen som sex och njutning, shopping och lycka och vad som händer i den digitala världen. Alltid med workshops.
En gång var hon i ett överklassområde, där hon till slut ”tappade det”. Ingen lyssnade på den andra. De bara hackade på varandra.
Hon sa att de bara inte får vara så här mot varandra. Och berättade att hon en vecka tidigare varit på ett Sis-hem, och hur ungdomarna där visade respekt och lyssnade på varandra.
– De bara stirrade, de kanske tyckte jag var helt hysterisk. Men jag har i alla fall gett dem en annan bild av Sis-ungarna. Men det är ju barnen, som inte kunde lyssna, som kommer styra samhället. Sis-ungarna är ganska körda. Så jag tyckte det var ett bra exempel, att de faktiskt var bättre, att de var snällare mot varandra. För det tror ju många att de inte är.
Pjäserna ska fungera för mamma
Hon återkommer ofta till klass. Och säger att hon själv kommer från arbetarklass där det finns en rädsla för teater, att känna sig som idioten som inte förstår. Och hur det perspektivet funnits med sedan de startade Tage Granit för 26 år sedan.
– Vi har alltid velat nå ut till folk som vanligtvis inte går på teater. Vi vill gestalta vanliga människor som man inte ser på scenen, och vända oss till dem. Där passar ju Sis-projektet in som hand i handske.
Varför blev inte du rädd för teater?
– Mamma var städerska, och Kommunal bjöd in föreställningen Shirley Valentine på ett årsmöte. Hon gick med två kolleger, Alice och Ingegerd, och de var livrädda. Men så satt de och bara grät. För den handlar ju om dem. Då såg jag hur man kan tala till människor, och inte idiotförklara dem. Sedan dess har jag alltid tänkt att föreställningarna ska fungera för mamma.
Om Susanne Lindberg
Ålder: 56
Yrke: Dramatiker, regissör, skådespelare, pedagog och konstnärlig ledare på Tage Granit.
Bor: Bandhagen i södra Stockholm, med make, dotter på 17 år, hunden Mackan och två utflugna bonusbarn.
Född: Hovmantorp, Småland
Gör helst en ledig dag: Hänger med familjen, tränar, träffar vänner, ser tv-serier, läser, har nördat in på stoismen.
Gör helst inte en ledig dag: Försöker lägga ifrån mig jobb, min man är på mig där. Men det är svårt när ens hobby är ens jobb.
Förebild: Gunilla Nyroos, regissör och skådespelare.
Men att hon lämnade småländska Hovmantorp för att syssla med teater i huvudstaden följdes inte direkt av en hejarklack. Snarare av tips om att Stockholm är en jättestressig plats och teater inget riktigt jobb.
– Men jag förstår den oron. Nu var båda mina föräldrar uppe på premiären av Det handlar om demokrati. Pappa är 87 nu. Han grät och blev väldigt rörd. De var stolta.
Alla kan göra mer
Mot slutet av Det handlar om demokrati öppnas den låsta dörren.
Besim, Karin, Pontus och Shima har allt haft sina argument om varför de svek Samir.
Skola och socialtjänst som saknar resurser, ett kommunalråd som måste städa i ekonomin, en pappa som måste jobba dygnet runt för att försörja familjen.
Men alla har också gjort fel. Alla hade kunnat göra något. Kanske även du som tittar?
Läraren Pontus verkar ändå lättad, nu hinner han till yogan. Socialsekreteraren Shima till sin man, och justitieministern till en stor tv-intervju.
Besim, taxichauffören och Samirs pappa, är den ende som sitter kvar och inte ser ut att veta vart han ska gå.
Samir sitter där han sitter. Tills att han släpps, och ska klara sig själv i samhällets alla gråzoner.