Berndt Ericsson.
Utvecklingen av kommunernas vuxenutbildning ute i landet går kräftgång milt uttryckt! Många kommuner mer eller mindre ignorerar gällande lagstiftning då det gäller skyldigheter och ansvar och förlitar sig helt och hållet på tillfälliga riktade bidrag. De bestämmelser som verkar ha mest styreffekt är de förordningar som reglerar de riktade statsbidragen. Problemet med dessa är dock att de inte ligger helt i paritet med gällande skollag, vilket ger upphov till tvetydiga signaler från statens sida. Vanligt är att kommuner hävdar att statsbidragen inte räcker och att egna medel saknas. Detta trots att åtskilliga resurser tillförts det generella bidraget dels i samband med kommunaliseringen dels från och med år 2007.
I de fall man genomför en ”egenfinansierad” verksamhet så är det ”more of the same” som erbjuds. Man erbjuder och genomför utbildningar som det lokala arbetslivet efterfrågar vilket inte är förenligt med uppdraget som riksdagen har beslutat om. Förhållandet avspeglar sig också i könsfördelningen bland deltagarna och som fortfarande är mycket sned sedan flera decennier tillbaka.
”Många kommuner obstruerar då det gäller att leva upp till lag och förordning”
Den gällande skollagen som mycket starkt förtydligar kommunernas ansvar och skyldighet kunde beredas inför riksdagsbeslut utan att kommunkollektivet på något sätt hävdade att man inte kompenserats i det generella statsbidraget. Detta torde tyda på att kommunkollektivet ansåg sig vara kompenserat för denna skyldighet! Men trots detta obstruerar många kommuner då det gäller att leva upp till lag och förordning. Detta sker dessutom med statens goda minne. På det lokala planet kämpar många företrädare för vuxenutbildningen för sin verksamhet och mot den okunskap som råder inte minst bland lokala beslutsfattare. Ett förhållande som staten måste ta ansvar för. Här saknas signaler och initiativ från ministerhåll!
”Varför ligger staten så erbarmligt lågt?”
Orsakerna till bristerna i ansvarstagande kan man ju fundera över. Beror det på fullständig okunskap såväl på lokal som nationell nivå eller är det en medveten obstruktion? Varför ligger staten så erbarmligt lågt? Hur kommer det sig att kommunerna kan strunta i att till exempel aktivt verka för att medborgarna deltar i vuxenutbildning? Varför handlar den nationella, och lokala, politiken enbart om riktade statsbidrag och om dessa ska öka eller minska? Man kan också fråga sig vart bildningsuppdraget som ska känneteckna den svenska vuxenutbildningen har tagit vägen?
Min bedömning är att nu är det i högsta grad dags att ta ansvar! Detta gäller såväl den lokala som nationella nivån om den samhällsstödda vuxenutbildningen ska leva upp till sitt breda samhällsuppdrag och för att målen ska nås. Det är nödvändigt att ansvar både tas och utkrävs! Var är den nationella politiken i vuxenutbildningsfrågan?