Reaktionerna på Europeiska kommissionens förslag till direktiv rörande minimilöneregleringar i EU har varit kraftfulla och näst intill genomgående negativa. Förslaget ses som ett ingrepp i och ett allvarligt hot mot den svenska modellen.
Frågan är dock om inte reaktionerna snarare har sin grund i rädsla och misstro mot EU policy på arbetsmarknadsområdet, utifrån utfallet i Laval-domen? Om innehållet i det förslag som kommissionen lade fram för ett drygt år sedan granskas är det nämligen få saker som kommer att förändras på den svenska arbetsmarknaden och i regleringen av den.
Ingenting i direktivförslaget medför behov av att införa någon form av individuell rätt till minimilöneskydd i svensk lagstiftning. Även om de inledande delarna i ingressen innehåller hänvisningar till att den sociala pelarens princip om att allas rätt till skälig ersättning ska främjas framgår det klart i förslagets artiklar att fokus i direktivet är systemet för lönesättning och inte enskilda individers rättigheter.
Det är synd att den bristande tilliten får överskugga den innehållsmässiga debatten i förhållande till förslaget
Tanken med direktivet är att säkerställa att det i medlemsstaterna finns effektiva och fungerande system för reglering av skäliga minimilöner.
När det gäller lönereglering via kollektivavtal anges det tydligt i förslaget att direktivet syftar till att främja det skydd för minimilön som kollektivavtalssystemet upprättar samt att ingenting får tolkas som att det ska ställs krav på allmängiltigförklaring av kollektivavtal eller införande av lagstiftade löner.
Förslaget etablerar inte på något sätt en individuell rätt till skälig minimilön utan fokus är enbart på att det system som används ska resultera i skäliga nivåer för minimilöner.
Att det rättsliga skyddet för skälig lön är avsevärt svagare när det inte finns kollektivavtal borde kunna utgöra ett tydligt argument för fackligt medlemskap
Frågan om individer som får sin rätt till skydd för skälig minimilön kränkt behöver därför relateras till detta systemfokus.
I Sverige kommer det med andra ord att innebära att personer som omfattas av skyddet för minimilön genom kollektivavtal också ska ha möjlighet att få en eventuell kränkning av det skyddet rättsligt prövad och ges ersättning vid fall av kränkning.
På arbetsplatser där det inte finns kollektivavtal, finns däremot inte något skydd för skälig minimilön i nuläget och detta kommer inte förändras av direktivet. Däremot borde denna del i direktivförslaget kunna användas som argument i facklig kommunikation i samband med medlemsrekrytering.
Att det rättsliga skyddet för skälig lön är avsevärt svagare när det inte finns kollektivavtal borde kunna utgöra ett tydligt argument för fackligt medlemskap och den aktualitet som frågan ges av direktivförslaget hade kunnat användas av fackliga organisationer.
Oräkneliga är de gånger som det från svenskt håll har framförts att regleringar på EU nivå inte är önskvärda
Tyvärr förefaller detta inte vara något som fackliga företrädare i lokala klubbar uppmärksammar.
I stället har syftesformuleringarna i direktivförslagets ingress där det refereras till sociala pelarens princip om rätten till skälig minimilön lyfts som ett hot mot den svenska modellen på ett relativt onyanserat sätt.
Den som går in och läser inläggen i kommissionens system för feedback i relation till lagstiftningsinitiativ[1] kan se att en stor del av inläggen från svenska fackklubbar uttrycker tolkningen att direktivet föreslås etablera en individuell rättighet för alla arbetstagare och därför utgör ett starkt hot mot den svenska modellen.
En sådan missuppfattning borde bemötas genom en mer nyanserad debatt, men fokus har likväl varit på de potentiellt negativa aspekterna för den svenska modellen där saklig diskussion om innebörden av förslagets artiklar inte getts samma utrymme.
Ökad tillgänglighet för innehållet i kollektivavtal rörande löner torde inte heller vara ett större problem
För svensk del handlar regleringarna i förslaget snarare om mindre justeringar avseende vilken typ av information och statistik som ska finnas tillgänglig och även rapporteras till kommissionen.
I vissa delar är farhågor kring detta knappast välgrundade. Tydligare och klarare statistik kring löner, inte minst i förhållande till arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal, kan knappast ses som något annat än positivt. Om något skulle sådan statistik kunna användas för att ge en tydligare bild av vad orsakerna till låg inkomst egentligen är och därmed bidra till fördjupad analys av frågor som rör ekonomiskt och socialt utsatta arbetstagare.
Ökad tillgänglighet för innehållet i kollektivavtal rörande löner torde inte heller vara ett större problem. Frågan om kollektivavtalet som något endast parterna ska ha tillgång till börjar luckras upp och det faktum att ett av Sveriges största förbund, Unionen, har alla kollektivavtal tillgängliga på sin hemsida borde visa klart att den öppenheten inte är ett problem.
Ingenting i direktivförslaget medför behov av att införa någon form av individuell rätt till minimilöneskydd i svensk lagstiftning
De delar som rör krav på nationella handlingsplaner för att stärka och främja nationella kollektivavtalssystem och arbetsmarknadsparter när täckningsgraden är lägre än 70 procent gäller oavsett om minimilöner sätts i lag eller kollektivavtal och här är det ett stort mysterium att svenska aktörer inte välkomnar förslaget.
Att införa ett direktiv som innehåller krav på medlemsstaterna att aktivt ta fram strategier för hur arbetsmarknadsparterna och kollektiva förhandlingar kan främjas och utvecklas borde hyllas från svenskt håll.
Oräkneliga är de gånger som det från svenskt håll har framförts att regleringar på EU nivå inte är önskvärda utan istället borde fokus ligga på att stärka arbetsmarknadens parter och främja utvecklingen av kollektivavtalssystem.
Förslaget ses som ett ingrepp i och ett allvarligt hot mot den svenska modellen
Inför att kommissionen skulle lägga fram direktivförslaget var vikten av att skapa strukturer för att främja utvecklingen av kollektivavtalssystem och stärka arbetsmarknadsparter runt om i EU också en viktig del i de argument som fördes fram av representanter för svenska TCO, danska FH och norska LO.[2]
De krav som direktivförslaget sätter upp rörande nationella handlingsplaner för att stärka och främja kollektivavtalssystem, utgör ett tydligt exempel på en sådan form av åtgärder. De positiva aspekterna har tyvärr inte fått utrymme i den svenska debatten när den fokuserats på att framställa förslaget som ett hot.
Att det bland svenska aktörer finns en misstro och brist på tillit gentemot EU i relation till arbetsrättsliga frågor är fullt förståeligt mot bakgrund av Laval-målet och historien kring Sveriges medlemskap. Det är dock synd att den bristande tilliten får överskugga den innehållsmässiga debatten i förhållande till förslaget rörande minimilönereglering.
Tanken med direktivet är att säkerställa att det i medlemsstaterna finns effektiva och fungerande system för reglering av skäliga minimilöner
Särskilt synd är det med tanke på att förslaget rent innehållsmässigt kan ge utrymme för verktyg av positiv karaktär för de som värnar starka kollektivavtalssystem.
Ökad information om löneläge för kollektivavtalslösa kan ge utrymme för stärkta argument för kollektivavtal och vikten av fackligt medlemskap. Upprättande av olika former av handlingsplaner och strategier runt om i EU med syfte att främja utveckling av kollektivavtalssystem och stärkta arbetsmarknadsparter kan bidra till en starkare position för den svenska modellen framöver.
När starka kollektivavtalssystem, som det svenska, görs till förebild och något eftersträvansvärt på EU-nivå är det ironiskt att svenska parter inte tar tillfället i akt och använder det för att ytterligare vässa sina argument för medlemskap i såväl fack som arbetsgivarorganisationer.
[1] https://ec.europa.eu/info/law/better-regulation/have-your-say/initiatives/12721-Adequate-minimum-wages-in-the-EU_en
[2] https://socialeurope.eu/eu-legislation-on-minimum-wages-is-not-the-solution