Gigekonomin verkar vara på väg att falla samman. Våren och sommaren har kantats av nyheter om plattformsföretag som drar sig ur marknader världen över, och i juni tog Sarah O’Connor i Financial Times farväl av ”tjänarekonomin”. Bolagen, som hittills backats upp av massiva investeringar, har i och med det tuffare finansiella klimatet för första gången börjat skymta det gapande hålet i botten av pengasäcken och reagerar med panik.
Troligtvis kommer vi under de kommande månaderna se hur flera av de en gång så hajpade gigbolagen lägger ner sin verksamhet. När inflationen och räntorna stiger kommer varken investerare eller kunderna i den belånade medelklassen att se något större värde i att lägga pengar på plattformsförmedlade pizzaleveranser.
Gigliknande drag börjar smyga sig in över arbetsmarknaden som helhet.
Men även om dagens ”tjänarekonomi” går under borde vi vara försiktiga med att tala om gigekonomins död. Tvärtom riskerar krisen att bli den punkt där gigliknande drag börjar smyga sig in över arbetsmarknaden som helhet. Algoritmisk arbetsledning, falska egenanställningar och överrekrytering av personal är inte nödvändigtvis unika drag för ”tjänarekonomin”, utan kan appliceras på många olika jobb som ett effektivt sätt för arbetsgivare att spara pengar (på bekostnad av tryggheten för den som arbetar)
I vår senaste rapport Plattformarna och politiken har vi undersökt de svenska riksdagspartiernas inställning till gigekonomin. Resultaten är alarmerande. Medan de rödgröna partierna intagit en position i frågan som kan beskrivas som ”kritisk passivitet” bedriver de borgerliga partierna en mycket aktiv politik för att integrera och legitimera gigjobb som en permanent del av den svenska arbetsmarknaden.
Normaliseringen av hemarbete under coronapandemin har visat att även många tjänstemannayrken kan styras genom digitala plattformar.
En sådan politik går inte bara Ubers och Foodoras ärenden, utan bereder också vägen för en mer omfattande gigifiering av den svenska arbetsmarknaden. Och det är inte bara arbetaryrken som riskerar att drabbas: tvärtom har normaliseringen av hemarbete under coronapandemin visat att även många tjänstemannayrken kan styras genom digitala plattformar, med en arbetsstyrka som atomiserats i de egna hemmakontoren.
Det är dags för facken att vakna upp och börja ta gigfrågan på allvar. I samverkan med de kritiskt inställda partierna och andra intressegrupper bör man ta arbeta för att ta fram strategier för hur en gigifiering av arbetsmarknaden kan bemötas, både på en facklig och en politisk nivå. Sker inte det så riskerar många av oss att vara gigarbetare inom ett par år.