Rebecka Stenkvist och Johan Alvfors, SFS.
Den senaste tiden har skolan varit politikernas favoritämne. Det tycks aldrig ta slut på kriser som kan vridas på ytterligare än gång, medan utarbetade och reformtrötta lärare skakar på huvudet.
Under tiden har politikernas och mediernas intresse för högre utbildning varit svalt. De larm som har kommit från akademin har inte tagits på allvar. Utanför högskolesektorn har få personer hört talas om att lärosätenas resurser för utbildning har urholkats med 7 miljarder.
”Det är dags att prata om högskolans motsvarighet till obehöriga lärare.”
Nu är det hög tid att ändra på det. Högskolan, och högskolans problem, förtjänar samma slags uppmärksamhet som grundskolan. Det vi studenter mest av allt vill diskutera är kvaliteten på våra utbildningar.
Det betyder inte främst att vi vill mäta hur många undervisningstimmar som erbjuds på olika utbildningar. Vi vill också diskutera vad timmarna används till. Det är dags att prata om högskolans motsvarighet till obehöriga lärare, alla dem som undervisar i akademin trots att de inte har någon pedagogisk utbildning. Det är dags att prata om hur föreläsningar är upplagda. Precis som i grundskolan måste utbildningsmetoderna i högskolan bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Det kommande systemet för utvärdering kommer med största sannolikhet också utvärdera pedagogiken. Det betyder förhoppningsvis att lärosäten i framtiden inte kan komma undan med låga ambitioner för undervisning.
En viktig aspekt av kvalitet är att utbildningar ska vara tillgängliga. Vid årsskiftet utvidgades diskrimineringslagen så att även bristande tillgänglighet klassas som diskriminering. Det innebär att det finns tillfälle att höja kvaliteten på högre utbildning generellt, eftersom ökad tillgänglighet och ökad kvalitet går hand i hand. Att uppgifter och instruktioner ska vara tydliga, att det finns en variation och flexibilitet gällande examinationsformer och att utbildningen är tydligt strukturerad är exempel på åtgärder som ökar tillgängligheten samtidigt som undervisningen blir bättre för alla.
”Vi ska vara aktiva deltagare, istället för passiva åhörare.”
När utbildningen anpassas efter olika studenters behov närmar man sig också ett lärande som sätter studenten i centrum. För oss betyder det att studenter ska få möjlighet att vara mer aktiva i undervisningen. Vi ska vara aktiva deltagare, istället för passiva åhörare.
God och tillgänglig undervisning är också viktig del av den breddade rekryteringen, det vill säga att studenter med olika bakgrund och förutsättningar ska våga söka till högskolan och kunna klara av sina utbildningar.
Debatten om högre utbildningen har länge duckat för de stora utmaningarna. Nu är det dags att ta bladet från munnen och börja prata om pedagogik. Den nya tillgänglighetslagen kräver det. Det nya utvärderingssystemet kommer att kräva det. Och studenterna kräver det.