Att öppet berätta om att man jobbar i en bransch som exempelvis krigsmaterielindustrin, krigsmakten, kärnkraft, porr, skvallerjournalistik, tobak eller alkohol kan vara svårt och ibland omöjligt. Svårast av allt är att berätta för sina egna barn. Anställda i sådana yrken vet att många ”tittar snett” på dem när de talar om var de arbetar.
Det visar forskning på Luleå universitet, där forskarna konstaterar att exempelvis krigsmaterielindustrin är stigmatiserad av människor i omgivningen och delar av samhället. Allra jobbigast är att berätta för sina egna barn att man arbetar på ett ställe där det görs vapen som kan döda och lemlästa människor (och barn) i andra länder. Sverige är i dag den största vapenexportören i världen, räknat per capita.
Andra stigmatiserade branscher är kärnkraften med sina faror, elindustrin med sin miljöförstörande kolkraft och skvallerpressen som skandaliserar människor eller kränker privatlivets helgd för politiker och kändisar. Yrkena är väsensskilda, men själva ”brännmärkningen” är densamma för de anställda.
Känsligast av allt är barnen
Johan Sandström, Luleå tekniska universitet.
Enda anledningen till att lämna sin ”brännmärkta” anställning är barnen. Det är en mycket känslig fråga för de intervjuade och de vill inte att barnen ska få lida för mammas eller pappas arbete. Barnen kräver att föräldrarna tiger för skolan, förskolan och kompisar om var de jobbar. Många väljer också att dölja det.
Professor Johan Sandström vid Luleå tekniska universitet har lett forskningen. Studierna visar hur anställda i de brännmärkta branscherna hanterar detta i vardagens umgänge med barnen, familjen, vänner och bekanta.
– De anställda kan inte som andra lita på att deras yrkeskunskaper värderas särskilt högt i samhället.
Det spelar ingen roll om de är kontors- eller ekonomianställda, stigmatiseringen spiller över på dem från de företag där de jobbar.
Studien bygger till stor del på intervjuer med anställda i främst krigsmaterielföretagen i Sverige.
De intervjuade där säger själva att ”det är en väldigt kontroversiell bransch att jobba i. Folk vill helst se fred på jorden och då känner de kanske att vi genom att sälja vapen stöder kriget, det är ju vad de gör som jobbar i branschen”, anses det. ”Ond, bråd död är vad de pysslar med”.
”Jag bryr mig inte”
För vissa av de intervjuade ingår de brännmärkta företagen i lokalsamhället, de är vana vid dem och ser inga problem med att arbeta där.
Andra vänjer sig vid jobbet genom kollegorna och då blir problemet inte längre inte personligt. Det är en fråga även för många andra. ”De får tycka vad de vill, jag kan ändå inte ändra på det”.
– Vi tror att denna senaste inställning är den vanligaste. Gemensamt för dem alla är att ingen verkar identifiera sig särskilt starkt med sitt jobb. Det är något man jobbar med och inget man är. Det verkar inte heller finnas någon känsla av gemenskap med andra i samma situation och inga gemensamma sätt att hantera stigmatiseringen, slutar Johan Sandström.
Facket ser inga problem
Lars Johansson, Seko.
– Vi får inga signaler från våra medlemmar om att någon mår dåligt på grund av att de jobbar inom krigsmaterielindustrin. Troligen beror det på att den oftast ligger på mindre bruksorter. ”Alla” har arbetat där: familj, släktingar och vänner. Jobbet är inget konstigt för dem. Det är ju den miljön man lever i, säger Lars Johansson, branschansvarig för de försvarsanställda medlemmarna i Seko.
– Vi har inga indikationer på att vi behöver ta tag i dessa frågor. Verksamheten har funnits där under många år och blir inte ifrågasatt.
Han tror att samma sak gäller för kärnkraftsindustrin, vars anställda också organiseras av Seko.
– Det handlar om mycket stora arbetsplatser på mindre orter och då faller det sig ganska naturligt att motståndet är betydligt mindre där än i samhället i övrigt, tror Lars Johansson.