När utrikesminister Ann Linde (S) approcheras av Arbetsvärldens reporter på Socialdemokraternas kongress i Göteborg berättar hon utan omsvep att hon är irriterad över en text som publicerats av tidningen under början av hösten.
Texten i fråga är en ledare av Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum. I denna riktar han kritik mot Utrikesdepartementet mot bakgrund av Ann Lindes besked att tolv ambassader runt om i världen utsetts till så kallade ”inspirationsmyndigheter”, vilka ska stimulera och inspirera till facklig utveckling i ambassadernas värdländer.
Texten menar att trepartssamtal i diktaturer inte är nog, utan till och med kan legitimera statskontrollerade fack. Att Sverige måste våga höja rösten när fackliga rättigheter kränks i Hong Kong och inte genom EU skriva på förmånliga handelsavtal med länder som Vietnam mot Världsfackets inrådan.
I Thailand har vi genom ambassadverksamheten lyckats sammanföra regeringen och fackligt anslutna med varandra
Samtidigt har just UD varit föremål för kritik, inte minst under de svenska utlandsbeskickningarnas evakuering från Afghanistan, för att brista i sitt arbetsgivaransvar i förhållande de lokalanställda på dessa beskickningar.
Ann Linde säger att hon inte håller med om den kritiken.
– Innan jag tillträdde som utrikesminister sågs befrämjandet av fackliga rättigheter inte som en del av vårt internationella demokratiarbete, och från första början har jag gjort allt vad jag kunnat för att få in den här dimensionen i frågorna, säger hon och fortsätter:
– Vi har dels gjort det genom våra MR-rapporter och med att ge styrsignaler till de här ambassaderna för att på så vis förbättra situationen för fackligt aktiva och aktivister och sprida kunskap om organisering och kollektiva förhandlingar. Och i många länder där vi verkar motarbetas fackligt arbete av staten och organisationsgraden är väldigt låg. Men som i till exempel Thailand har vi genom ambassadverksamheten lyckats sammanföra regeringen och fackligt anslutna med varandra, och sådant kan bidra till att normalisera fackligt engagemang.
Vi kan bara lyfta frågan när jag träffar representanter för regeringarna eller genom att möta och stötta fackligt aktiva i dessa länder, vilket jag alltid gör.
Men det är en sak att ge ambassader styrmedel för att inspirera till fackligt arbete, men kan inte Sverige också utöva påtryckningar gentemot länder där fackligt arbete aktivt motarbetas?
– I slutändan kan Sverige inte ändra lagar i andra länder, vi kan bara lyfta frågan när jag träffar representanter för regeringarna eller genom att möta och stötta fackligt aktiva i dessa länder, vilket jag alltid gör.
Vilka möjligheter har då Sverige att utöva påtryckningar genom EU?
– Det kan man säkert göra. Men det är inte lika integrerat i alla länder i Europa att fackliga rättigheter är sammanlänkade med demokratisk utveckling. På många håll ses det som något i grund och botten partipolitiskt, vilket det inte alls behöver vara.
UD är oerhört positiva till fackliga organisationer.
Hur ser du på kritiken om att UD inte tar sitt ansvar gentemot sina lokalanställda?
– Alltså så här, UD är oerhört positiva till fackliga organisationer, alla har rätt att engagera sig fackligt, men en fråga som de lokalanställda driver med sina fack är att de ska få samma villkor som våra utsända, men de har inte alltid framgång i det avseendet, säger Ann Linde och fortsätter:
– För det är reglerat i Wienkonventionen att de utsändas säkerhet och allt det som rör dem är landet som sänder ut dem ansvariga för. Men de lokalanställda är landet som de bor i ansvariga för.
Ann Linde säger att situationen i Afghanistan illustrerade situationen tydligt, och hon säger att regeringen evakuerade lokalanställda även fast de egentligen inte behöver det. Hon tillägger att hon snart ska träffa både företrädare för fackförbundet ST och Saco och diskutera hur de lokalanställdas villkor ska kunna förbättras.
– Men det kommer inte bli så att det blir exakt samma villkor för dem som för de utsända, säger Ann Linde.