Devisen ”the show must go on” är en av teaterns grundlagar. Åtminstone före pandemin var det ovanligt med inställda föreställningar vid de större teaterhusen — och att att lägga ner en produktion utan att ens ha gått till premiär i princip otänkbart. Teatrarna är rädda om sin publik och att ställa in är både kostsamt och besvärligt för alla inblandade. Därför anstränger man sig till det yttersta för att hålla teatermaskineriet igång och för att ridån ska gå upp som planerat varje kväll.
Så när Dramaten i januari 2016, strax innan premiär, meddelade att uppsättningen av Hamlet i regi av Jenny Andreasson ställdes in ”på grund av sjukdom” började det snabbt spekuleras. Med tanke på att en annan produktion skjutits upp av samma anledning bara ett år tidigare, och den då relativt nytillträdde Dramatenchefen Eirik Stubø tog över regiarbetet, kunde man undra om den feministiskt profilerade regissören Jenny Andreasson möjligen drabbats av samma sjukdom som den kvinnliga, danska regissören som nyligen lämnat Dramaten så hastigt av samma påstådda skäl? Eller om det handlade om något annat.
För att skydda Teatern förbjöds hon sen att berätta om den konstnärliga härdsmälta hon upplevde
Svaret på den gåtan gick Jenny Andreasson ut med offentligt strax innan Dramatenchefens avgång i april 2019, i en intervju i DN med rubriken ”Dramaten sjukskrev mig trots att jag var frisk”.
I sin romandebut ”Teatern” broderar hon nu ut texten ytterligare om sin upplevelse av Dramaten som dysfunktionell arbetsplats och om sin version av vad som egentligen hände under arbetet med hennes skrotade Hamlet. Hon skriver stilsäkert och självutlämnande om sitt eget konstnärliga misslyckande, och anklagande om hur det hela sköttes av chefen. Fram träder en bild av otydligt ledarskap i en hierarkisk arbetsmiljö präglad av konkurrens och där man löper ständig risk för att bli huggen i ryggen.
Andreasson nämner i sin bok visserligen varken några namn eller vilken teater huvudpersonen arbetar vid, men det råder ingen tvekan om att det hela utspelar sig vid Nybroplan i Stockholm. De personer som tituleras ”Den nye chefen” och ”Min förra chef”, liksom kända skådespelare som kort och gott får heta varsin bokstav är alla synnerligen lätta att identifiera för den med någorlunda koll på svenskt teaterliv, eller tillgång till internet.
I denna miljö saknade hon den nödvändiga tryggheten för konstnärligt risktagande, och det var inte heller tillåtet att tveka eller misslyckas
Jenny Andreassons vittnesmål, får man väl kalla det, är indelat i fem akter, precis som Shakespeares tragedi Hamlet, och utspelar sig 2015-2016. Detta är alltså innan Metoo briserar, och tre år innan Eirik Stubø avgår som Dramatenchef. Men Andreassons bok kan absolut läsas som en pusselbit i det större dramat som ledde fram till hans avgång.
Om fallet med den misshandelsdömde skådespelaren som blossade upp i samband med Metoo och utåt sett kunde se ut som orsaken till Dramatenchefens avgång skriver hon dock inget, säkerligen för att just detta fall inte direkt är del av hennes berättelse, men han figurerar lätt maskerad i hennes text och nog hör det till den stora berättelsen om problemen på Dramaten att denne skådespelare beskrivs som nära vän till Dramatenchefen — något också andra vittnade om under den senare turbulensen.
Det är en både nykter, intressant och välformulerad arbetsplatsskildring från en ganska mytomspunnen miljö som alltså långt före Metoo drogs med arbetsmiljöproblem av olika slag — och där ett allvarligt sådant handlade om en ingrodd, osund kultur där dessa problem konsekvent tystades ner.
Fram träder en bild av otydligt ledarskap i en hierarkisk arbetsmiljö präglad av konkurrens och där man löper ständig risk för att bli huggen i ryggen
”Den här teatern är som ett isberg. Man ser bara en liten del, resten är under vatten, dolt för de allra flesta” skriver Jenny Andreasson, innan hon liksom tar ett djupt andetag och dyker ner för att visa oss hur smutsigt det kan se ut därnere. Hon beskriver en värld där det finns gott om såväl hemligheter som skvaller. Där det är vanligt att manliga regissörer ligger med sina kvinnliga huvudrollsinnehavare. Där kaos lätt börjar betraktas som normaltillstånd. Där falskspel och intriger inte bara sker på scenen, utan lika mycket bakom kulisserna, och där nykomlingars naivitet utnyttjas av gamla rävar och karriärskåta rovdjur.
Å ena sidan problem som kan kännas igen från andra arbetsplatser, men dilemmat som blev Jenny Andreassons fall, förstår vi, är att regissörens arbete kräver att man måste våga ta risker för att lyckas och att man måste lita på sin vision för att kunna övertyga skådespelarna om att genomföra den. Men i denna miljö saknade hon den nödvändiga tryggheten för konstnärligt risktagande, och det var inte heller tillåtet att tveka eller misslyckas.
För att skydda Teatern förbjöds hon sen att berätta om den konstnärliga härdsmälta hon upplevde och här förstår man verkligen Jenny Andreassons frustration, men som hon beskriver förloppet är det också möjligt att läsa in att ”Den nye chefen” faktiskt kan ha haft viss omtanke om henne och hennes framtida karriär. Så även om ”Teatern” definitivt är en partsinlaga, ja trots att den lanseras som en fiktiv roman men som sådan är den nu ganska genomskinligt kostymerad, så är den inte fullkomligt ensidig. Den känns inte heller skvallrig, utan framstår mer som en självutlämnande, olycklig kärlekshistoria mellan henne och Dramaten.