På Hammarkulleskolan i Göteborg har 99 procent av eleverna invandrarbakgrund. 40 procent av eleverna som börjar förskoleklass där, har lämnat skolan innan trean. De som försvinner är eleverna med ambitiösa föräldrar. De lämnar frånvalsskolorna i utsatta förorter, och går till tillvalsskolorna i rikare områden.
Och när eleverna lämnar, börjar nedskärningarna. Skolan är för liten för att kunna slå ihop klasser. Återstår att skära på kringpersonalen. Den personal som behövs mest i utsatta områden. Men en liten skola i en utsatt förort har inga marginaler.
Varför inte? Jo, om den kommunala skolan inte lyckas upprätthålla budget på grund av att elever lämnar, så måste kommunen kompensera friskolorna med lika mycket som underskottet. Pengar som kommunen måste avsätta och betala ut året därpå direkt till friskolorna. Det är inget kommunen är sugen på. Incitamenten att spara är hårda.
Säg den vinstdrivna friskola som skulle etablera sig i en utsatt förort.
Om det kommer nyanlända, eller om en privat skola lägger ned, så måste däremot den kommunala skolan erbjuda platser. Det går aldrig att dra ned för mycket. Men ingen kompensation för den kostnaden utgår.
Det här är förstås en omöjlig situation. Med dagens finansiering av skolan finns ingen väg ut: Skolor i utsatta områden är dödsdömda. Bilden blir kristallklar i Hammarkulleskolans rektors Linnea Lindquists nya bok ”En tickande bomb” som beskriver den svenska skolsegregationen inifrån.
När förortens barn hänvisas till större skolor i innerstan, så kommer sakta men säkert ambitiösa föräldrar att börja ta sina barn ur dessa skolor. White flight.
Varför skärper sig då inte bara skolorna i utsatta områden och visar med hjälp av överlägsen pedagogik att det är kvalitet, inte elevurval som räknas? Så brukar till exempel Friskolornas riksförbund argumentera. Men säg den vinstdrivna friskola som skulle etablera sig i en utsatt förort. Så funkar det förstås inte.
Vi fick ett exempel på skolnedläggningar i utsatta förorter nyligen från Trollhättan. Skolorna i fattiga Kronogården läggs ned. Och räkna med att vi kommer se fler nedläggningar runt om i Sverige. Tanken att barn ska ha nära till skolan är helt enkelt inte förenlig med nuvarande finansieringssystem.
Trollhättan visar också vad som kommer hända sen. Protesterna från föräldrarna till de barn som nu skulle få nya kamrater tilltog. När förortens barn hänvisas till större skolor i innerstan, så kommer sakta men säkert ambitiösa föräldrar att börja ta sina barn ur dessa skolor. White flight, kallas det. Det skapar en fin marknad för fler friskolor. Segregationen accelerar.
Efter att ha läst Linnea Lindquists vittnesmål om Hammarkulleskolan, så är jag övertygad om att vi bara har sett början på skolstängningarna. Om vi inte gör något, så kommer den segregationsapparat som finansieringssystemet av den svenska skolan leder till, att accelerera de närmsta åren.