För en tid sedan skickade chefen för Europeiska centralbanken ECB ett tydligt brev till sina partikollegor i Europaparlamentet: den planerade försämringen av europeiska bolags hållbarhetsrapportering riskerar den finansiella stabiliteten i EU.
Christine Lagarde är en person som europeiska politiker borde lyssna på. Det är hon som är satt att vakta prisstabiliteten i EU och därmed i förlängningen konkurrenskraften. Vi vet också vid det här laget att finanskriser är det absolut värsta hotet mot demokratin, när missnöjespartier växer sig starka.
”Den föreslagna neddragningen av bolagens hållbarhetsrapportering skulle begränsa tillgången till data på företagsnivå och därmed försvaga eurosystemets förmåga att värdera klimatrelaterad finansiell risk”, skriver Lagarde.
Företagens civilrättsliga ansvar tas bort, vilket i praktiken gör regelbrott straffria.
Anpassning till Trump
Det var efter att Donald Trump lättade på amerikanska bolags rapportering som EU-kommissionen, parlamentet och rådet fick kalla fötter. Hur skulle nu europeiska bolag kunna konkurrera med frisläppta amerikanska företag? Ett stort regelförenklingsprojekt drogs igång under Ursula von der Leyen.
Den förra kommissionens genomgripande jobb med både social- och miljörapportering ansågs för betungande efter ett val där konservativa EPP kommit att dominera EU-parlamentet.
Socialt ansvar minskas drastiskt
Regleringen CSDDD (Corporate Sustainability Due Diligence Directive) som uppstod efter Rana Plaza-katastrofen skulle se till så att större företag gjordes ansvariga för anställningsförhållanden hos alla sina underleverantörer. Nu föreslås istället ansvar endast för det första ledet av underleverantörer – något som gör regleringen enklare att kringgå. Gröna transitionsplaner slopas. Företagens civilrättsliga ansvar tas bort, vilket i praktiken gör regelbrott straffria. Och regleringen föreslås nu endast gälla betydligt större företag.
De långsiktiga kostnaderna av ökad risk tas istället av skattebetalarna.
CSRD (Corporate Sustainability Reporting Directive) ser till att företag med fler än 250 anställda rapporterar sitt sociala och miljöavtryck. Nu vill parlamentet, kommissionen och rådet inskränka även det endast till betydligt större företag. Med de nya gränserna kan dryga 80 procent av bolagen slippa rapportering.
Miljölagstiftning luckras upp
Men uppluckringen ska också gälla regler mot greenwashing. Finansiella institutioner ska helt kunna strunta i rapportering om de inte lanserar sig som gröna. Importskatt på kolintensiva varor luckras upp. Skydd för vall- och betesmark minskas, likaså för torvmark och för vattenreglering. Små jordbrukare undantas från grundläggande miljöregler.
Svenska företag som redan förberett sin rapportering enligt CSRD och CSDDD står nu med kommissionens plötsliga tvärnit utan att veta vad om händer. Företag som satsat på ambitiös rapportering missgynnas. Osäkerheten kring EU:s lagstiftningsprocess breder ut sig. Och decennier av arbete riskerar att hamna i soptunnan.
Lagardes kritik visar på riskerna
Mest belysande är ändå Christine Lagardes brev. Det är förstås sant att europeiska företag på kort sikt blir mer lönsamma om de slipper rapportera risker för anställda och klimatet. Men riskerna försvinner inte. Istället flyttas de till löntagare, skattebetalare och miljön. Seriösa företag tjänar också i förlängningen på bättre information för att kunna jämföra sig med konkurrenter, förbättra sina rykten och varumärken och få överblick över risker.
Ökad risk för ekonomin och klimatet gynnar inte heller företag en på längre sikt.
Med slopade regler får vi kortsiktiga ekonomiska företagsvinster, medan de långsiktiga kostnaderna av ökad risk istället tas av skattebetalarna.