Årets Ig Nobelpris i ekonomi gick i torsdags till tre forskare som matematiskt visar hur de mest framgångsrika personerna i ett samhälle ofta är de med mest tur, snarare än de mest talangfulla. I själva verket är de mest talangfulla sällan de mest framgångsrika, enligt forskarna.
Goda nyheter för oss medelmåttor således. Vi kan både bli rejält framgångsrika – om vi har tur, samtidigt som vi inte behöver se upp till de supperrika som något överdrivet intelligent släkte. De kunde varit vi!
Forskningen fyller definitivt Ig Nobelprisets kriterier: först får det dig att skratta, sedan att tänka. För att de rikaste inte är de smartaste är förstås ett problem för ett samhälle som säger sig vilja belöna talang.
Om du får ett jobb i en eftertraktad myndighet kan det bero på att ditt efternamn börjar på en bokstav tidigt i alfabetet.
De tre forskarna i Catania, Italien, en verksam vid ekonomiinstitutionen (Biondo) och två vid institutionen för fysik och astronomi (Pluchino och Rapisarda), frågar sig hur man ska förklara att egenskaper som begåvning och uthållighet i befolkningen är normalfördelad kring ett medeltal medan rikedom är extremt ojämnt fördelad med en lång svans fattiga och medelrika och en mycket stor andel samlad hos ett fåtal extremrika. Hade vi levt i ett meritokratiskt samhälle som belönat talanger rättvist så hade vi sett en stor andel av förmögenheten i mitten och sedan extremt liten andel av förmögenheter i ändarna av fördelningen. Många människor har ju runt 100 i IQ, men ingen har 1000 eller 10000. Detsamma gäller ansträngning. Många jobbar 40 timmar i veckan, men ingen jobbar tusentals timmar. Idag växer istället klyftorna och 26 personer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning.
Välj vem som helst till chef
Deras modellbygge sker i spåren av en mängd forskning om arbetsmarknaden som styrd av fördomar eller slump. Till exempel har personer med tjusiga efternamn ofta chefspositioner. Eller så kan din ställning på arbetsmarknaden bero på vilken månad du är född i. Om ditt akademiska arbete bedöms som mer framstående kan bero på att du har en extra bokstav mellan ditt för- och efternamn. Och om du får ett jobb i en eftertraktad myndighet kan bero på att ditt efternamn börjar på en bokstav tidigt i alfabetet. Ja, samma forskare har faktiskt ett tidigare Ig Nobelpris för att ha visat att organisationer som väljer chefer helt slumpmässigt är mer effektiva än de som väljer efter meriter.
Ig Nobepriset
Ig Nobelpriset är en parodi på Nobelpriset, sedan 1991 utdelat årligen vid Harvard University. Ig Nobelprisen utdelas i tio kategorier för gärningar som "först får folk att skratta och sedan får dem att tänka efter." Ig Nobelpriset organiseras av den vetenskapliga humoristiska tidskriften Annals of Improbable Research.
Forskarna bygger en modell med ett antal individer med normalfördelad talang som alla börjar utan tillgångar, slänger in tur- och oturshändelser var sjätte månad under 40 yrkesverksamma år och ser vad som händer. De med mer talang antas kunna få ut mer belöning av turhändelser. Ut kommer en fördelning som mer liknar världens verkliga tillgångsfördelning. Och eftersom de normalbegåvade är så många, så är också sannolikheten hög att de med störst tillgångar inte är de allra mest begåvade. De mest framgångsrika har istället en begåvning lite över snittet. De har helt enkelt haft tur – varit på rätt plats vid rätt tid.
Meriter ger inte nödvändigtvis nya framgångar
Forskarna menar att till exempel universitetens fokusering vid ”excellence” – att ge stora bidrag till mycket framgångsrika forskare är helt missriktat. I en modell som tar hänsyn till att revolutionerande upptäckter kan göras närsomhelst i karriären, är det istället betydligt mer effektivt att ge flera forskare mindre summor. Vi har helt enkelt inga säkra urvalskriterier för framgång utan efterrationaliserar forna framgångar till att handla om talang trots att de lika gärna kan bero på tur och därmed inte förutspår nya forskningsgenombrott.
En mer jämlik spridning av utbildning och resurser som inte baseras på tidigare meriter, tycks alltså både gynna meritokratin och skapa en mångfald av idéer och perspektiv.
Vilka slutsatser kan vi då dra som samhälle av detta? Att höja den generella utbildningsnivån ger talangfulla större framgångar i forskarnas modell. Även en riktad elitsatsning på att höja de mest talangfullas utbildning ger större utdelning åt talangfulla, samtidigt som resultatet blir mer slumpmässigt och inkomstskillnaderna ökar. Den verkliga meritokratin ökar också när vi rör oss mot ett samhälle med fler turhändelser, det vill säga mer av ett i-landsscenario där vi har en mer stimulerande miljö med fler möjligheter till framgång.
Elitsatsningar gynnar inte meritokratin
En mer jämlik spridning av utbildning och resurser som inte baseras på tidigare meriter, tycks alltså både gynna meritokratin och skapa en mångfald av idéer och perspektiv inom forskningen som visat sig leda till innovationer, menar Ig Nobelprisvinnarna.
Den förment meritokratiska idén att fördela resurser enligt redan uppnådda meriter, leder, ironiskt nog, inte till mer meritokrati. Istället är det alltså mer utvecklade länders breda utbildningssystem och generösare forskarutbildningar som tycks göra det verkliga jobbet för meritokratin.