2016 var året då vi verkade tappa allt sinne för proportioner. Invandringen av 160 000 människor under föregående år blev totalt styrande för det politiska samtalet. 160 000 personer är visserligen ett högt tal, men hur hade det varit om vi istället valt att fokusera på siffran -0,5 procent? Troligen ett betydligt vettigare samtal.
-0,5 procent är ju den nivå Riksbanken hållit sin reporänta på under året. En helt häpnadsväckande utveckling ur ett historiskt perspektiv. Ekonomin är fullständigt ur led.
Ekonomerna talar om sekulär stagnation, företag och hushåll vågar eller kan inte börja konsumera och investera. Det skulle ju enligt Milton Friedmans monetarism vara åtgärdat när centralbankerna har sänkt räntan och börjat öka penningmängden. Inflationen skulle ju ta fart enligt teorin. Så blev det inte. Vi lever i ett ekonomiskt paradigmskifte.
Tillfälliga anställningar, deltidsanställningar och plattformsekonomi breder ut sig. Fackens ställning försvagas och stora inkomstgrupper hänger inte med i utvecklingen och har inte längre råd att konsumera.
IMF och OECD har helt bytt fot och predikar idag stora statliga investeringar.
Allt detta händer runtomkring oss. Men vi kan inte sluta prata om de 160 000 flyktingarna som kom 2015. Utmaningen handlar alltså om att etablera ungefär 54 000 personer på arbetsmarknad med 5 275 000 personer − en procent av arbetskraften utspritt på ett antal år. I historiska kostnader eller vinster för invandringen snackar vi om en procent av BNP plus eller minus i statskassan, beroende på vilken ekonom du frågar.
Snacka om att vi inte verkar kunna skilja på stort och smått.
2017 inleds med avtalsrörelse. Det ger en bra chans att debatten nästa år kan bli mer verklighetstillvänd. Hur stor del av vinstkakan som löntagare ska ha är en oändligt mycket viktigare fråga för ekonomin och demokratin än invandring och kultur.
Så låt 2017 bli året då även små tal, som -0,5 procent, får sin rättmätiga plats i debatten.