Det var vm-slutspel i helgen, i Eriksson Arena.
Nej, det är inte den där runda byggnaden omgiven av motorvägar i södra Stockholm, utan en hangarliknande sak i Åby, en ort med 400 invånare i Växjö kommun.
Eriksson Arena heter så, för att en anonym privatperson velat hedra sina bortgångna föräldrar, som med ”hårt slit i det tysta under många år utan att framhäva sig själva, och med en genuin småländsk envishet, klokskap och kämparanda lyckas nå framgång”.
Rörande, om än ett lite motsägelsefullt sätt att hylla blygsamhetens ideal.
Bandy inte på den mentala kartan i Växjö
Hur som helst. Arenan hade också kunnat få heta Svensson arena, efter Owe Svensson. I 53 år var han ordförande för bandyklubben Åby/Tjureda IF. År 2019 gick klubbens herrlag ganska oväntat upp i elitserien. Det verkar inte varit riktigt välkommet i kommunhuset i Växjö, två mil bort.
Bandy var inte på den mentala kartan i stifts-och residensstaden – det är industriorter på höglandet, i Jönköpings län och inte här i Kronoberg, som håller på med sånt. I Växjö är det numera hockey som gäller.
I vår bostadsrättsförening i Stockholm är vi lika många som i Åby, men vi lyckas inte ens få ihop tillräckligt många engagerade för att sköta rabatterna.
Kommunen har investerat hundratals miljoner i en ny arena till Växjö Lakers, och bidrar dessutom med tjugo miljoner om året till driften av denna arena.
Så när Åby/Tjureda ville få ett höjt driftsbidrag på en miljon, för att säkert kunna bygga den bandyhall som behövs i högsta serien, sa kommunpolitikerna nej – några sådana pengar gick inte att få fram.
Där kunde det tagit slut. Utan hall, ingen elitbandy, och knappast något världsmästerskap. Men i stället samlade privatpersoner och företag i bygden under Owe Svenssons ledning ihop sig, och fick utan kommunal hjälp till en bandyhall med 2 000 åskådarplatser i tid till elitseriepremiären.
Åbybor riggar scener till Mello
Några, som anonyme Eriksson, genom att bidra med pengar. Andra, genom att komma dit med sina anläggningsmaskiner. Ytterligare andra, med kunnande och arbetskraft. På något sätt fick föreningen också in en fot i musikbranschen. Varje år åker därför ett gäng Åbybor runt i landet och bygger och river scenerna i Mellos delfinaler, mot ersättning till föreningen.
Och så har Åbyborna fortsatt. Under världsmästerskapsveckan ställer 130 frivilliga upp, och funktionärer som arbetar med landslagen vittnar om att de nästan inte fått vara ifred för all tjänstvillighet.
Som en jämförelse: i vår bostadsrättsförening i Stockholm är vi lika många som i Åby, men vi lyckas inte ens få ihop tillräckligt många engagerade för att sköta rabatterna.
Alla ska med i bandyn
Någon cyniker kanske skulle säga, att världsmästerskap i en sport som engagerade större delar av mänskligheten aldrig skulle kunna ordnas av frivilliga i Åby.
Än sen då, säger jag. Det här evenemanget har allt som är bra med idrott, och inget av det dåliga. Kvinnor och män, världselit och nybörjare (ja Schweiz, jag talar om er) i samma turnering. Laganda i balans med fantastiska individuella prestationer, som stjärnskottet Tilda Ströms många mål ur omöjlig vinkel.
Alla åldrar och sorter i publiken. Tanter som säljer bullar. Knattar som spelar fotboll i solen utanför hallen, bredvid landslag som värmer upp. Kort sagt, gemenskap över en mängd gränser.
Fritt från hyperpumpade egon och oligarker
Däremot inga hyperpumpade egon, inga filmningar, inga diktatur-, oligark eller maffiapengar. Inga pinsamma bråk i direktsänd tv. Inga huliganer, och ingen fylla. (Eller, förresten. Det skrålades friskt från ett restaurangtält vid lunchtid under finaldagen – men det var bara det norska herrlaget och deras mammor som firade första medaljen på trettio år, ett brons).
Extra lätt så klart att känna att allt är perfekt, när både de svenska herrarna och damerna tar guld.
Det vilar en skugga över VM:et
Men det finns en skugga över världsmästerskapet. Utan kriget i Ukraina, skulle allt varit annorlunda. Egentligen var det en stad i norra Ural, som skulle hållit detta VM. De ryska lagen får självklart inte vara med i Åby. Om de hade fått det, skulle den svenska seglatsen till dubbla guld inte varit lika lätt.
Det ukrainska herrlaget är inte heller med, men inte för att de inte är välkomna, utan för att män i vapenför ålder inte får lämna landet. Däremot är det ukrainska damlaget på plats. De flesta spelarna är från östra Ukraina, inte alltför långt från fronten.
Under tiden i Åby delar de sin uppmärksamhet mellan sporten, och nyheterna hemifrån om missilattacker och artilleribeskjutning av hemstäderna. En svensk funktionär som arbetar med det ukrainska laget konstaterade att deras deltagande här, ”det handlar inte bara om bandy”.
För mig sammanfattar det också rätt väl hela poängen med detta mästerskap.