Vi förbereder oss på kollapsen Det gäller att veta hur man klarar sig själv. Foto: Anders Wiklund/SCANPIX.
Krönika

Vi förbereder oss på kollapsen

Krönika Det går naturligtvis skämta om skäggiga unga män som brygger en batch Pale Ale under sängen och hänger korv från balkongen. Men bakom finns mer allvarsamma orsaker, skriver Anders Rydell i sin krönika.
4 maj 2017 | 11:33
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

På senare tid har jag fått ett nytt “guilty pleasure” – tv-programmet “Forged in fire” på History Channel. Man skulle kunna beskriva det som en dokusåpa för smeder. Under tidspress smider långhåriga, tatuerade och sotiga män yxor, klubbor och svärd. Jag vet, det låter bisarrt. Men programmet har undermedvetet påverkat mig. Jag drömmer om att banka glödgat järn. I julklapp önskade jag mig en yxa från Gränsfors bruk, samtidigt som jag börjat smyg-googla efter smideskurser.

I julklapp önskade jag mig en yxa från Gränsfors bruk, samtidigt som jag börjat smyg-googla efter smideskurser

Jag är inte ensam, många vänner som till vardags arbetar som journalister, it-tekniker, jurister och akademiker har börjat ägna sin fritid åt slöjd, knivtillverkning eller att timra ett litet hus ute i skogen. Särskilt populärt har så kallad bushcraft blivit, ett område som omfattar allt som handlar om överlevnadskunskaper i vildmarken. Det finns numera ett digert kursutbud i hur man gör upp en eld, bygger ett vindskydd och snarar skogsmöss.

Att intresset är stort avslöjar också tv-tablån, som erbjuder ett lika digert utbud av överlevnadsprogram: “Extreme survival”, “Man vs Wild”, “Man, Woman, Wild”, “Out of the Wild” och “Survivorman” för att bara nämna några.

Frågan är varför så många med skrivbordsjobb lockas av tanken på att fly ut i vildmarken

I Sverige finns numera till och med en rikstäckande förening – Buschcraft Sverige, medan företag som Naturkompaniet och Morakniv marknadsför ”bushcraft”-produkter.

Frågan är varför så många med skrivbordsjobb, liksom som jag själv, lockas av tanken på att fly ut i vildmarken, tälja på en gren och röka piptobak framför en brasa.
Kanske ligger förklaringen just där, urbanismen romantisk vurm för naturen. Men jag tror ändå det handlar om något djupare.

Det kanske är en trend, men samtidigt verkar den vara förvånansvärt ihållande.

I ett bredare perspektiv har 2000-talet präglats av en allt starkare do-it-yourself-kultur. Inte minst har detta varit märkbart på matområdet där uråldriga bondekunskaper i ölbryggning, fermentering, syltning, korvstoppning, styckning och brödbak upphöjts till högsta status. Bakteriekulturer har blivit 2000-talets mest populära husdjur.

Det går naturligtvis skämta om skäggiga unga män som brygger en batch Pale Ale under sängen och hänger korv från balkongen.
Det kanske är en trend, men samtidigt verkar den vara förvånansvärt ihållande.

För egen del omfamnar jag hela denna kultur inte så mycket för att imponera vid middagsbjudningar som utav av en svårfångad och dunkel oro som kan sammanfattas: Kanske dessa kunskaper behövs en dag.

Strössla det med lite terrorism, finanskriser och nazister och du har en generation av dystopiker

Jag vill inte se mig själv som en domedagsprofet. Men jag är, liksom många i min generation, uppväxt i en atmosfär präglad mer av apokalyps än framtidsoptimism. Först var det atombomben, sedan ozonlagret och därefter växthuseffekten. Strössla det med lite terrorism, finanskriser och nazister och du har en generation av dystopiker. Framtidsutsikterna har i bästa fall varit … oroande.

Kanske har det därför inte varit konstigt att vi frossat i postapokalyptiska skildringar som ”Mad max”, ”Walking Dead”, ”Jericho” och ”Jeremiah”. Jag brukar själv trösta mig med att tänka på Cormac McCarthys moderna klassiker ”The Road” när jag öppnar det orangea pensionskuvertet. Pensionen kommer inte rädda mig. Däremot kan jag behöva smida den där yxan.

4 maj 2017 | 11:33
Om skribenten
Författare och journalist

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev