2018 hade den japanska frilansskribenten Shoji Morimoto fått nog av sitt jobb, och ville göra något nytt. Eller, egentligen ville han inte göra någonting alls och ändå få betalt. Därför kunde hans dåvarande 300 följare på Twitter läsa följande:
Jag ska starta en tjänst vid namn Gör-inget Rental. Den är tillgänglig när du bara behöver en närvarande person. Kanske vill du besöka en restaurant, men det känns konstigt att gå ensam. Kanske vill du spela ett spel, men det saknas en spelare. Eller så kan det vara så att du behöver någon som håller en plats i parken när du vill fira körsbärsblomningen…
Jag tar bara betalt för transport (från Kokubunji-stationen) och kostnad för mat/dryck. Jag gör inget annat än ger enkel respons.
170 000 likes för att klappa en hund
Tio månader senare hade Morimoto 100 000 följare. Erbjudandet om att hyra en person som inget gjorde fick stor uppmärksamhet. Enligt Morimoto själv har han fem år senare hyrts ut över 4 000 gånger. Tjänsten blev närmast ett sociala medie-fenomen, där japaner tycktes tävla i udda erbjudanden för Morimoto att ta ställning till. Att han publikt berättade om varje erbjudande gjorde också sitt för intresset. Vad skulle han gå med på, och vad skulle han rata? En enkel screenshot av en SMS-påminnelse om gymkläder kunde få 20 000 retweets och 83 000 likes. En beviljad önskan om att klappa en specifik hund gav 170 000 likes.
Det dröjde inte länge förrän hans tjänst hade utvecklats till en tv-serie. Morimoto skrev dessutom redan 2019 en bok, som numera även finns i engelsk översättning: ”Rental person who does nothing. A memoir” (Picador, 2023).
”Att simma i effektivitetens våg”
Det är förstås lätt att avfärda Morimotos projekt som en gimmick, något som roar i ett högteknologiskt land som Japan. Men det finns även en mer allvarlig botten. Morimoto betonar själv att han inspirerades av diskussionen kring olika former av medborgarlön. Att människan har ett värde på grund av sin existens, inte genom sitt arbete. Och att det var detta värde han ville utforska. ”Det handlar om att njuta av absurditeten av att simma i effektivitetens våg”, som Morimoto själv beskriver det.
Samtidigt tycks dock en stark drivkraft även varit hans motvilja till all form av arbete. Inledningsvis säger Morimoto exempelvis alltid ja till att följa med på konserter om någon ber honom. Men det slutar han snart med, såvida han inte uppskattar artisten. Annars blir det för ansträngande.
Orkade inte med krav
Visst passerar en del skruvade förfrågningar i boken, men över lag är det en rörande läsning. Människor som vill att han ska vänta på mållinjen vid ett maratonlopp, som ber honom att vinka av dem inför en lång resa, som vill att han ska följa med när skilsmässohandlingar ska lämnas in. Det finns uppenbarligen en rad tjänster där en okänd person inte bara kan vara en nödlösning, utan faktiskt det optimala valet. Här finns en arbetsmarknad, inte bara i Japan.
Den fackligt orienterade noterade förstås att Morimoto i sin start-tweet 2018 valde att inte ta betalt för sin tjänst, utöver kostnadstäckning. Han förklarar själv denna prisdumpning med att det till och med kändes ansträngande med ett arvode. Då skulle ju beställaren kunna ställa krav på tjänsten, och det orkade han inte med. Samtidigt ville han inte ge avkall på kostnadstäckning, eftersom han då kunde uppfattas som en filantropisk volontär. Dessutom berättar Morimoti att många nöjda ”klienter” gett gåvor och generöst med dricks, vilket han alltid tagit emot.
Hyrd för att påverka mötesdynamik
Och i takt med att tjänsten vuxit (samt att han har fru och barn) tycks den snart 40-årige Morimoto nu även infört en form av fast arvode på 102 dollar som sägs försörja honom och hans familj. Samtidigt har det förstås vuxit fram en rad liknande tjänster i Japan, där du verkar kunna hyra en människa till att göra det mesta (som är lagligt).
Shoji Morimotos projekt kan säkert vitalisera diskussionen om medborgarlön för de som tror på sådant. Men hans tjänst bör även kunna väcka nytt liv i vad frågan om vad som kan anses vara arbete. Morimoto själv är väldigt mån om bara göra sådant som han inte ser som jobb. Vid ett tillfälle deltar han på ett möte där företagsledningen bett honom att närvara endast för att en främmande person ska påverka dynamiken i sammanträdesrummet. Inget arbete utfördes av Morimoto, som beskrev det som sitt bästa möte någonsin: ”Jag har aldrig känt mig så välkommen”. Men om någon vill betala för din tid så blir det ju lönearbete oavsett.
I en tid när automatisering och AI målar upp skräckfyllda visioner för framtida efterfrågan på mänskligt arbete känns Morimotos projekt hursomhelst trösterikt. Så länge någon vill betala dig för att du ska dricka te och läsa manga i dennes närhet finns det kanske hopp.