Det var redan på 50-talet som ekonomen, författaren och diplomaten John Kenneth Galbraith gjorde sin berömda iakttagelse om tillståndet i USA:s ekonomi: ”private affluence and public squalor” – offentlig misär mitt i privat överflöd. Den urstarka tillväxten i efterkrigstidens amerikanska ekonomi yttrande sig framför allt genom privat konsumtionsutrymme, och då förstås med stora skillnader mellan olika skikt. Lyftet i välstånd syntes inte tillnärmelsevis lika tydligt i den offentliga miljön (stora herrgårdar men utbredda slumområden), i den fysiska infrastrukturen (finare bilar men sönderfallande järnväg) eller i brett tillgängliga tjänster av hög kvalitet (medicinsk spjutspetskompetens men grundläggande sjukvård otillgänglig för miljoner). En något balanserande faktor är att USA satsade enorma summor på den militära apparaten – varifrån en del senare kunde sippra ut, som månlandning, vissa utbildningsmöjligheter för sämre bemedlade, och GPS-teknik i våra smarttelefoner.
Fenomenet som Galbraith skarpsinnigt observerade, utgjorde en viktig förklaring till skilda utvecklingsbanor i USA kontra Västeuropa. I Europa kunde en starkare arbetarrörelse pressa fram större framsteg också i den gemensamma sfären. Härvid utmärkte sig Skandinavien, och Sverige på många sätt allra mest.
Framsidan på det senaste numret av vänstertidskriften Jacobin pryds av en kraschad vithövdad havsörn och har temat ”Failure is an option”.
Den kroniska underfinansieringen av offentliga tjänster och sociala investeringar i USA har medfört återkommande och växande kriser, på senare år smärtsamt synliga för hela världen. Framsidan på det senaste numret av vänstertidskriften Jacobin pryds av en kraschad vithövdad havsörn och har temat ”Failure is an option”. I en rad artiklar diskuteras hur USA framstår som misslyckat och akterseglat i alla möjliga avseenden. Och: hur dessa systematiska materiella ojämlikheter fortplantas till sådant som kollapsande förtroende för institutioner, oligarkers järngrepp över de demokratiska processerna, och omfamnandet av auktoritarism och konspirationstänkande.
Som svensk läsare är det beklämmande att på punkt efter punkt konstatera att samhällsutvecklingen nu i flera decennier gått i samma riktning i Sverige.
Flera av de strukturproblem som detta gett upphov till har blivit särskilt synliga i den pågående pandemin. Det går att diskutera ”Corona-strategier” på längden och tvären. Faktum kvarstår att det finns allvarliga problem inbyggda i många av våra samhällssystem, och att dessa varken kan rås på av Folkhälsomyndigheten eller av dess professoralt debattglada belackare.
Springvikariat i äldreomsorgen är resultatet av decenniers pressade kommunala budgetar. Bristen på beredskapslager är utslag av ett förvaltningsparadigm där organisationer ska slimmas och där tilliten till marknadens funktionalitet är axiomatisk. Vårdsystemets möjlighet att kraftsamla hämmas av uppsplittring och styrning genom pseudomarknader snarare än behov. Och: Vi har nu ett fullskaligt bevis på att det som ”sparats i ladorna” tack vare utgiftstak och överskottsmål, inte låter sig trollas om till nödkapacitet i omsorgssystemen, till att återstarta nedlagd statlig vaccinproduktionsförmåga, eller till pigga sjuksköterskor och läkare.
Offentlig nöd kontrasterad mot privat överflöd genererar snabbt samma slitningar och misslyckanden här som på andra ställen.
Ekonomhistorikern Erik Bengtsson har i boken Världens jämlikaste land (2020) beskrivit hur Sverige under 1900-talet gick från att vara ett Europas minst demokratiska och mest ojämlika länder, till att istället inta ställningen som världens kanske modernaste och mest jämlika. Boken vederlägger de på senare tid populariserade uppfattningarna om att dessa framsteg är hänförliga till något slags nationalkaraktär, möjligen sprungen ur ett förment egalitärt bondesamhälle i urminnes tider. Det var politiska beslut och fackliga framsteg, framdrivna av folkrörelsernas organisering som skapade de jämlikhets- och välfärdsgenererande systemen.
Vad Bengtssons bok samtidigt blir en påminnelse om, är att dessa strukturer och arrangemang också kan nedmonteras, vilket är just vad som har skett i små och stora steg efter 1980-talet. Och det är där vi är nu. Ställda inför stora samhällsproblem blir vi sålunda varse att vår förmåga till respons på dessa problem är helt avhängig hur samhället är organiserat: Var vi låter de stora resurserna ansamlas, vilka funktioner som präglas av redundans och manöverutrymme, och vilka som är trimmade ned till benmärgen och därför bräckliga inför oplanerade händelser.
I många avseenden tronar ännu Sverige på inte bara minnen utan också social och ekonomisk rikedom från fornstora dar. Men offentlig nöd kontrasterad mot privat överflöd genererar snabbt samma slitningar och misslyckanden här som på andra ställen där man har fastnat i ett sådant nedbrytande tillstånd. Det är bråttom att välja nya, bättre vägar.