De senaste åren har SCB:s partisympatiundersökning visat på något märkligt – nämligen ett successivt ökat stöd för Sverigedemokraterna hos personer med utländsk bakgrund.
2014 stödde 1,4 procent av kvinnor i denna grupp Sverigedemokraterna, 2017 hade stödet ökat till över 10 procent. Bland utlandsfödda män var stödet ännu högre, 15,4 procent.
Hur kan man förklara att ett invandringskritiskt parti med nynazistiska rötter lockar personer med så kallad ”utländsk bakgrund”? Vid en första anblick kan det framstå som märkligt, men fenomenet är varken nytt eller unikt för Sverige.
I första hand är det absurt att tro att ”utlandsfödda” på något sätt skulle vara en homogen grupp som delar politiska värderingar. De kulturella, politiska och sociala skillnaderna i denna ”grupp” är lika stora som de är över resten av hela världen. I många fall är det enda de delar att de har kommit till just Sverige.
Men det finns också andra förklaringar till varför vissa grupper tycks rösta emot sina egna intressen – de anser nämligen inte att de gör det.
Att en majoritet av de i gruppen ”hispanics” som röstade i USA 2016 lade sin röst på Hillary Clinton är knappast förvånande, däremot att nästan 30 procent av dem lade sin röst på Donald J. Trump. Samma man som kallar mexikaner våldtäktsmän och lovat att bygga en mur mot Mexiko. Hur går det ihop?
I grunden handlar det om minoritetsgruppers utsatthet i ett majoritetssamhälle. I USA:s historia har nya grupper alltid utmålats som ett hot mot det vita brittisk-protestantiska majoritetssamhället och dess värderingar och kultur. Svenskar, kineser, irländare, italienare, polacker, judar, ryssar har sett som nationens dödgrävare av konservativa och nationalister. Idag är det, som bekant, mexikaner.
Tyvärr har det inte varit ovanligt att företrädare för tidigare emigrantgrupper i USA attackerat de nya invandrarna, på så sätt har skuldbördan flyttats över på någon annan.
Rädslan är att åratal, decennier, av arbete för att integrera sig i det nya samhället går om intet.
När främlingsfientliga stämningar blossar upp i majoritetssamhället mot nykomlingar riskerar helt enkelt hatet att spilla över även på andra minoriteter – alla ”invandrare”. Att distansera sig blir därför en slags självbevarelsedrift. Rädslan är att åratal, decennier, av arbete för att integrera sig i det nya samhället går om intet.
Det är alltid en mindre grupp som står för hatretoriken, men det räcker för att sprida skräck.
Det är svårt att inte betrakta det ökade stödet för Sverigedemokraterna i gruppen utlandsfödda som en direkt konsekvens av det större antalet flyktingar som kom 2015 och den debatt, repressiv flyktingpolitik och främlingsfientlighet som följt.
Att ge sitt stöd till invandringskritiska och främlingsfientliga krafter i hopp om att själv, eller den egna gruppen ska bli accepterad är ett misstag.
Men att ge sitt stöd till invandringskritiska och främlingsfientliga krafter i hopp om att själv, eller den egna gruppen ska bli accepterad är ett misstag. Det går inte att bekämpa sådant hat med integration eller stöd.
För i grunden spelar det ingen roll hur integrerad, assimilerad och anpassad en invandrare, emigrant eller flykting är – i nationalistens, högerextremistens och rasistens ögon är en främling alltid en främling. Det spelar ingen roll hur hårt du arbetar, hur bra du kan språket, hur djupt du anammar landets ”värderingar”. Det spelar ingen roll om du lyckas eller hur mycket du bidrar.
Historien har visat det om och om igen, inte minst i fallet med två av Europas historiskt sett mest utsatta minoriteter, judar och romer. Under 1800-talet valde många judar i Europa vägen mot assimilering i hopp om att undfly förtryck och utanförskap. De övergav språk, religion och kultur för att bli ”européer”.
De var extremt framgångsrika och kom att excellera på nästan varje område – kultur, ekonomi, vetenskap. Problemet var naturligtvis att de var ”för” framgångsrika. I högerextrema kretsar formades idén om en världsomspännande judisk konspiration, där judar var listiga utsugare som lurade” vanliga” stackars naiva tyskar, fransmän och svenskar.
Medan judarna sågs som utsugare ovanifrån betraktades Europas romer av högerextremister som en börda underifrån. De ansågs omöjliga att integrera. Att lyckas eller inte lyckas spelade ingen roll. I slutändan var judar och romer samma sak i fascisternas ögon, parasiter på samhällskroppen. Vart dessa idéer förde oss vet vi.
Vi kan och måste lära av historien. Sanningen är att dagens främlingsfientliga krafter, hur mycket de än bedyrar det, aldrig skulle nöja sig med språktest och värderingskontrakt. Och det som de själva kallar ”integration” är bara ett försteg till helvetet.