Året är 1988
”Amen, du har väl inte pluggat till provet?”
Det är prov i samhällskunskap och vi åttondeklassare hänger utanför klassrummet. Klassens mest begåvade, gruppens minst intresserade och de så kallade nonchalanta tuffingarna har en sak gemensamt. De koketterar med att de givetvis inte pluggat inför provet. De smarta för att de inte behöver, de ointresserade för att de skiter i skolan och de självutnämnt coola för att det är töntigt att anstränga sig. Jag säger inget. Men pluggat inför provet har jag. Nästan hela natten. Kunskap är ingen bagatell utan kommer av ansträngning.
Året är 2018
”Detta svängde jag ihop snabbt på morgonen.”
Jag ska hålla tal inför en större publik. En av de andra talarna med en ambitiös 45 minuters powerpointpresentation med statistik, rörliga bilder och avancerad berättarteknik nämner obesvärat att hon rodde ihop hela föredraget under sin frukost. Såtillvida hon inte till vardags äter en brunch varandes 7 timmar eller är Wonder Woman är detta i sig ett omöjligt uppdrag.
Att tävla med innehavare av superkrafter kan knäcka den bästa. På fotot huvudrollsinnehavaren Gal Gadot på premiären av Wonder woman. (Photo by Jordan Strauss/Invision/AP, File)
I bland i vuxenlivet känns det som om man aldrig lämnat högstadiets skolkorridorer. Tonårens eko av att utåt upphöja en antipluggkultur översatt i arbetslivets nonchalant koketterande med att låtsas om att en minimal arbetsinsats ligger bakom en större ansträngning. Vem vinner på detta?
Varför slänger vi ur oss att en sofistikerad företagspresentation producerats på en kvart när en halv arbetsvecka ligger bakom? Varför måste många vuxna nästan skryta om att de bara snabbt skummat igenom mötesdokumenten och sedan i detalj kunna redogöra för minsta del av materialet? Varför tonas ansträngningar ner, medan talang och naturbegåvning alltför ofta höjs till skyarna?
Curlade unga män rotar sig i en ständig ”good enough”–kultur, där kontentan blir att du sällan behöver anstränga dig särdeles mycket alls.
Och vad blir det för konsekvenser på en arbetsplats eller i skolan? Oerfarna ambitiösa duktiga flickors självförtroende knäcks när en del av dem tror att alla andra är så mycket mer lättlärda, kvicka och begåvade. Andra företrädesvis curlade unga män rotar sig i en ständig ”good enough”–kultur, där kontentan blir att du sällan behöver anstränga dig särdeles mycket alls.
Det senare perspektivet har OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher pekat på breder ut sig i den svenska skolan. Han kallar det för ”nånannanismen” – det vill säga att någon annan än eleven själv ska ta ansvar för elevens framgångar.
När svenska elever tillfrågas om sina skolprestationer svarar många att vilket betyg man får i första hand beror på talang, kvaliteten på läroböckerna eller läraren.
För när svenska elever tillfrågas om sina skolprestationer svarar många att vilket betyg man får i första hand beror på talang, kvaliteten på läroböckerna eller läraren. Det vill säga saker som eleverna inte själva kan styra över. När kinesiska studenter får samma fråga svarar nio av tio att om de verkligen anstränger sig kommer de med lärarens hjälp att lyckas. Till skillnad från i Östasien ser många svenska elever inte att de själva äger sin framgång. De lägger ansvaret någon annanstans och säger ”jag hade otur” i stället för att lägga manken till.
Talang räcker inte. Flit är fint. Ansträngningar är en förutsättning för att lyckas. En självklarhet som inte borde vara så välbevarad eller åtminstone inte nedtonad.