Jag har för vana att läsa två morgontidningar och två kvällstidningar varje dag. I coronatider läser jag dem dessutom mer noggrant än tidigare. Men det finns artiklar som jag ärligt måste erkänna att jag har väldigt svårt för att läsa. Till dem hör artiklar om barn som råkat illa ut.
Därför har jag bläddrat förbi flertalet artiklar om Lilla hjärtat. Den knappt treåriga Esmeralda som levt hela sitt korta liv hos fosterföräldrar, men efter beslut i kammarrätten återförts till sina knarkande, biologiska föräldrar. Övergiven, misshandlad och förgiftad fick hon aldrig uppleva sin treårsdag. Att mamman nu åtalas för mord är en klen tröst.
Varje gång jag tänker på saken ser jag dessutom framför mig den tidningsbild som illustrerat flertalet av de artiklar som jag oftast inte orkat läsa; bilden på den glada, oskuldsfulla, leende lilla parveln
Den lilla flickans öde är så hjärtskärande. Som förälder kan jag ana något av fosterföräldrarnas outsägliga förtvivlan. De som var de enda i hela världen som älskade och vårdade Lilla hjärtat. Varje gång jag tänker på saken ser jag dessutom framför mig den tidningsbild som illustrerat flertalet av de artiklar som jag oftast inte orkat läsa; bilden på den glada, oskuldsfulla, leende lilla parveln med gluggar mellan framtänderna.
Politiken har naturligtvis reagerat på det som hänt. Både moderatledaren Ulf Kristersson och socialminister Lena Hallengren har uttalat sig för att ändra lagstiftningen för att stärka barns rättigheter. Den senare har också snabbt tillsatt en utredning om saken.
Den partiledaren var inte med på 1970-talet när det uppmärksammades ett antal fall där sociala myndigheter i Sverige på alltför lösa grunder fråntog biologiska föräldrar deras vårdnad om sina barn
Reaktionen är naturlig. Lagstiftning är politikens sätt att åtgärda brister och lösa samhällsproblem. Haken är bara att verkligheten inte är fullt så enkel. Sedan den 1 januari gäller FN:s konvention om barnets rättigheter som lag i Sverige. Begreppet ”barnets bästa” är barnkonventionens grundpelare och där saknas inga goda uppsåt. Men det hjälpte inte Lilla hjärtat.
Det är heller inte så enkelt som att bara, likt en partiledare, hävda att ”om föräldrarätten i praktiken blir ett hinder för att skydda de allra svagaste och mest utsatta måste barnens rätt gå före. Vi måste utmana föräldrarätten och på riktigt stå på de utsatta barnens sida”. Den partiledaren var inte med på 1970-talet när det uppmärksammades ett antal fall där sociala myndigheter i Sverige på alltför lösa grunder fråntog biologiska föräldrar deras vårdnad om sina barn. Det var inte att stå på barnens sida.
I veckan kunde Rapport berätta om hur en socialnämnd tagit en 13-årig flicka från sitt familjehem för att i stället placera henne, inte hos sina biologiska föräldrar, utan i ett HVB-hem. Mot hennes vilja, dessutom.
Kompetensen för att avgöra ärendena kan vara mycket begränsad, särskilt i mindre kommuner. Socialnämnder kan fatta beslut på mycket bräckliga grunder.
Måhända är det inte själva utformningen av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) som är problemet, utan hur lagen tillämpas och efterlevs. Socialförvaltningar och inte sällan enskilda handläggare kan i praktiken ha orimligt stora maktbefogenheter. Kompetensen för att avgöra ärendena kan vara mycket begränsad, särskilt i mindre kommuner. Socialnämnder kan fatta beslut på mycket bräckliga grunder. Hur granskas den handläggningen och de besluten? Vilka har talerätt i ärendena? I fallet med den nyssnämnda 13-åringen var det i vart fall inte hon själv men inte heller hennes fosterföräldrar.
Vårdnadsärenden tillhör de svåraste och mest delikata som socialförvaltningar, socialnämnder och domstolar har att hantera och avgöra. Att bara skruva i lagtexterna för att ”stärka barns rättigheter” förändrar inte nödvändigtvis detta faktum. Det måste mer till.