Jag kom in på doktorandprogrammet i våras. Reaktionerna från vänner och familj kom direkt. Personer jag knappt kände skickade lyckönskningar, mina vänner gav mig ryggdunkar. Jag kände mig speciell och utvald.
När jag berättade för bekanta som redan befinner sig mitt i det fem år långa doktorandprogrammet fick jag däremot en helt annan reaktion. De såg på mig med skärrade blickar som mer uttryckte en känsla av medlidande; ”Är du säker på att du vet vad du gett dig in på?”
Det hela påminde om scener från krigsfilmer jag sett, där nyexaminerade soldater jublar när de äntligen får åka till fronten efter år av träning. Föräldrar vinkar, vänner gratulerar, en tjusig tjej ler lite extra. Väl framme möts de av skräck, sargade kroppar, cyniska veteraner och befäl som tappat greppet om verkligheten. Det som inledningsvis sett ut som en ärofylld insats, visar sig vara en lång, seg mental prövning med tveksam belöning.
Ny forskning visar att doktorandtiden kan lämna djupa psykiska spår.
Att forska vid universitet är givetvis något helt annat än att ge sig ut i krig, svårbegripliga hierarkier och titlar till trots. En forskare riskerar knappast att bli genomborrad av en granat eller utsättas för stalingradkyla, och risken att två professorer ringer på min mammas dörr med dystra besked är mycket liten.
Men ny forskning visar att doktorandtiden kan lämna djupa psykiska spår.
I en studie av Sanna Bergvall med flera (2025) följer forskarna drygt tjugo tusen personer som börjar doktorera i Sverige och jämför dem med en liknande grupp som stannar vid en masterexamen. Året innan doktorandstart använder grupperna medicin mot psykiska störningar i stort sett lika ofta. Men så snart doktorandutbildningen börjar, drar kurvorna isär.
Genom hela doktorandtiden ökar användningen av antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedel. Efter fem år ligger den ungefär 40 procent högre än före doktorandstart. När de flesta har disputerat faller användningen tillbaka något, men inte ner till utgångsläget.
Vad beror det på?
En del av svaret finns i doktorandlivets konstruktion. Till skillnad från tidigare kurskamrater som går ut i arbetslivet, skaffar sig nya kollegor och börjar klättra i karriären, går doktoranden in i en miljö där nästan allt är otydligt. Man är både student och anställd, men aldrig fullt ut det ena eller andra. Förväntningarna är höga, men ramarna är lösa.
Ovanpå det finns den konstanta osäkerheten som forskning för med sig. Ett projekt kan köra fast i månader. En artikel kan refuseras tre gånger. Ett dataset kan visa sig oanvändbart. Det finns ingen tydlig arbetsdag, inga naturliga avgränsningar och alltid kan man göra mer.
Och så ensamheten.
Och så ensamheten. Att skriva hundratals sidor forskning är ett arbete som främst sker på egen hand. Den vardagliga bekräftelsen som många andra får genom arbetskamrater, sociala sammanhang eller små karriärsteg uteblir. Det gör något med psyket.
Delar man upp Bergvalls studie per ämnesområde nyanseras bilden något. Inom naturvetenskap och teknik skjuter den psykiska ohälsan i höjden under doktorandåren och planar sedan ut på en förhöjd nivå.
Inom medicin och hälsovetenskaper syns däremot nästan ingen ökning alls. Och inom humaniora drar ökningen igång senare, men ligger kvar långt efter disputationen. Troligen eftersom arbetsmarknaden för disputerade humanister är så dyster.
Mitt ämnesområde, samhällsvetenskap, ligger relativt lågt, med ungefär en fjärdedels högre risk för medicinering mot psykisk ohälsa än mina tidigare klasskamrater. Men att jag är man, och yngre än medianen för doktorander, ökar tydligen min riskprofil ytterligare. Trots att jag inte är förutbestämd att drabbas av depression kan jag räkna med ett mer stressigt och osäkert liv. Jag får trösta mig med att mina vänner åtminstone kommer förstå att de mörka ringarna under ögonen betyder något gott. Att jag gör “samhällsnytta”.
Gör det om du absolut vill.
En av dem som försökte avråda mig från att doktorera var min mormor. När antagningsbeskedet kom skrev hon:
”Grattis, äntligen ett glatt besked bland alla tråkiga. Fast jag avrådde ju dig. Men men, gör det om du absolut vill.”
Min mormor flydde Polen 1969 i kölvattnet av den kommunistiska regimens repressalier efter studentprotesterna och sexdagarskriget. Hon var i den ålder jag är nu, där livet precis börjar ta fart. Hennes erfarenheter har gjort henne klok och cynisk. I nästa meddelande utvecklade hon sin poäng:
”Jag kanske har fel, men jag tror det innebär en inbromsning i karriären, i löneutvecklingen och ensamhet.”
Mormor utgjorde kanske en brygga mellan vännerna som jublade och doktoranderna som såg bekymrade ut. Hon sa grattis, men visste också att det är en tid av ensamhet och hårt jobb. Man får ta det onda med det goda helt enkelt – en bra cynism som sätter förväntningarna på en rimlig nivå.