I början av 2015 står Birgitta Ohlsson framför en stor skara unga liberaler. Hon visar en svartvit bild från ett krig och låter oss gissa årtalet. 1944? 1993? Det rätta svaret var just nu 2015, på Krimhalvön i Ukraina. Jag minns rysningarna längs med min ryggrad. Freden går aldrig att ta för given och friheten måste alltid försvaras.
Nu fylls mitt flöde av bilder från Bucha, den Ukrainska förorten till Kyiv. Det är söndertrasade kroppar och massgravar. På en av alla bilder ser jag en overall inte olik den jag själv hade som barn. Det går knappt att se huruvida det ligger ett barn inuti för att kroppen är såpass söndertrasad. Jag är tacksam över att censurfunktionen inte hinner hålla takten med alla uppdateringar. Jag vet att jag inte hade orkat klicka på “visa foto” utan istället unnat mig att slippa se våldsamheter som pågår i Ukraina med mina egna ögon. Olga Sukhenko med man och barn torterades extra länge för att hon var borgmästare i byn Motyzhyn. Vittnesmål om brutalt våldtagna kvinnor och misstankar om kemiska vapen i Mariupol. Om uppgifterna stämmer är det inget annat än ett folkmord som pågår på en plats närmare Stockholm än avståndet mellan Jönköping och Kiruna.
Ministrar som poserar med #NeverAgain kan knöla ihop sina papper. Orden är värdelösa.
Folkmord är det allra hemskaste människor lyckas göra mot varandra. Det är svårt att på allvar förstå vad det är som faktiskt pågår. Om man försöker utradera ett helt folks existens. I praktiken är det tusentals familjer som får sina liv tagna ifrån sig. Serhiy Perebyini lärde känna sin blivande fru Tetiana i gymnasiet men de blev kära först när de träffades på en nattklubb i Kyiv några år senare. De gifte sig 2001 och levde i en lägenhet i staden Irpin. Hon var revisor och han dataprogrammerare. Tillsammans fick de sonen Mykyta och dottern Alisa. De hade två yorkshire terrier-hundar och körde en Chevrolet minivan. Tetiana dog när hon försökte fly Irpin tillsammans med barnen 18-åriga Mykyta och 9-åriga Alisa. Han fick reda på att de dött genom bilder på Twitter där han kände igen resväskorna och kläderna på sin döda familj. Tusentals familjer likt Serhiys som får hela sina liv tagna ifrån sig.
Det är därför vi årligen ser ministrar och ansvariga politiker runt om i Europa posera med sladdriga A4-papper i handen där det står #NeverAgain. Aldrig ska vi låta det ske igen. Nu sker det. Det är nu orden behöver bli handling. Det finns 30 stycken mänskliga rättigheter. Nummer 29 är Ansvar. Vi har skyldigheter gentemot andra människor och vi måste skydda deras rättigheter och friheter. Nu står vi mitt i den största säkerhetspolitiska krisen sen andra världskriget. Anfallskrig och övergrepp från en maktlysten diktator helt utan respekt för människoliv.
Varje gång du tankar din bil finansierar du ukrainska medborgares död.
Sverige är stolta över att ha skickat 5000 pansarskott till Ukraina. Jag skäms över att vi tycker ha nöjt oss samtidigt som vi pumpar in miljarder till Rysslands krigföring. Europa pumpar dagligen in över 270 miljoner euro till Ryssland för import av gas och olja. Tänk om Ukraina dagligen hade fått samma summa, det vill säga 2,7 miljarder kronor dagligen. Då hade säkert många varit stolta över Europas insats, trots att det enda man då gjort är att ge Ukraina och Ryssland lika mycket.
Sanktioner i all ära, men de borde ha kommit innan Putin påbörjade annekteringen av Krimhalvön 2014. De borde ha kommit i samband med att Putins brott mot mänskliga rättigheter såg dagens ljus. Pansarskott i all ära men de borde ha kommit 2014 när Ryssland börja kriga på ukrainsk mark. Vi kan skicka pansarskott och ha insamlingsgalor allt vad vi vill. Men vi kan inte unna oss att känna oss handlingskraftiga mot kriget i Ukraina. Vi har inte gjort någonting värt att vara stolt över till dess att vi slutat pumpa in pengar till Putins vapen mot ukrainska medmänniskor. Sverige och Europa finansierar Putins krigföring. Varje gång du tankar din bil finansierar du ukrainska medborgares död. Ministrar som poserar med #NeverAgain kan knöla ihop sina papper. Orden är värdelösa.