När valrörelsen drar igång nästa år har fackföreningarna chans att spela en central roll i att beskriva verkligheten på arbetsplatserna. Det är där många av de frågor som avgör valet tar sin början. I vårdens scheman, i klassrummen, på byggen, på kontor och i industrin. Men då måste inte bara förbundsordförandena vara rustade för att tala med medierna, utan även de lokala fackliga företrädarna.
Medieträning för lokalt förtroendevalda
Medieträning prioriteras ofta för högre förtroendevalda och chefer. Det är bra, men behovet är minst lika stort lokalt. För när en arbetsplats berörs av politiska beslut om arbetsmiljö, bemanning eller välfärdsresurser är det sällan medierna först ringer till förbundsordföranden. Journalisterna vill tala med klubbordföranden, skyddsombudet eller den lokala företrädaren som ser konsekvenserna av besluten på nära håll.
Efter många år som pr-expert inom fackföreningsrörelsen har jag sett hur alltför många företrädare inte får schysta villkor för att klara den uppgiften. Centralt talar man gärna om vikten av engagerade och synliga företrädare, men gör inte tillräckligt för att det ska fungera i praktiken.
Det handlar inte bara om tid och resurser utan också om trygghet, kunskap och träning. Om att veta hur man möter en journalist, berättar sin historia så att den blir begriplig och klarar följdfrågor. Att låta förtroendevalda möta medierna utan förberedelse är inte att visa förtroende, utan att riskera både personligt och organisatoriskt anseende.
Sätta ord på vardagens verklighet
Jag har sett vilken skillnad rätt stöd gör. Under kriser som hos SAS och SAAB, i avtalsrörelser och strejker har jag mött företrädare som förstått medielogiken och kunnat balansera den mot det som pågår i förhandlingsrummet. De har kunnat svara på frågor utan att äventyra förhandlingen eller medlemmarnas förtroende.
Men inför en valrörelse handlar det lika mycket om att kunna sätta ord på vardagens verklighet på ett sätt som påverkar politiken. En undersköterska som berättar om nattpassen, en byggarbetare som förklarar vad arbetsmiljö betyder i praktiken eller en ingenjör som beskriver hur kompetensbrist bromsar innovation. Deras berättelser gör arbetslivsfrågorna begripliga och mänskliga. Det är sådana röster som flyttar fokus från partiernas utspel till människors faktiska villkor.
När jag arbetade som pressekreterare i Regeringskansliet såg jag vilken skillnad det gjorde när organisationer kom väl förberedda till möten med ministrar. De som hade en tydlig bild av hur politiken påverkade deras medlemmar, vad de själva bidrog med och vilka förändringar de ville se gjorde intryck.
De andra, som främst lade fram en klagolista, blev sällan ihågkomna. Samma logik gäller i en valrörelse. De fackliga röster som beskriver både problemet och lösningen, som visar hur verkligheten ser ut och vad som krävs för att förbättra den, påverkar debatten mest.
Träning ger trygghet
För att det ska hända krävs att de lokala företrädarna känner sig trygga i rollen som talespersoner. Det räcker inte att tala om att stärka sina förtroendevalda, man måste ge dem verktygen. Det kan handla om korta digitala pass, checklistor eller att väva in medieträning i den interna utbildningen. Men arbetet måste prioriteras.
När förtroendevalda får rätt stöd blir de tryggare, tydligare och mer relevanta röster i samhällsdebatten. De kan möta frågor med både integritet och värme och ge den bild av verkligheten som medlemmarna förtjänar att få fram.
Om fackföreningsrörelsen vill påverka politiken inför valet 2026 behöver man börja där berättelserna uppstår, på arbetsplatserna. Det är där framtidens arbetsliv formas och där de viktigaste rösterna finns.