Förespråkare för en stram migrationspolitik brukar retoriskt fråga motståndarna: men när kommer vi att få se den där vinsten med invandring som ni talar om?
Sanningen är att vi sedan många år tar del av denna vinst. Den har kommit genom att invandringen medfört högre tillväxt per capita. Det är en effekt av att invandringen motverkat den så kallade demografiska motvinden, det vill säga den obalans som finns mellan de inrikesfödda generationerna när många lämnar arbetskraften och få kommer in i den.
Utan invandringen skulle vi idag behöva betala högre skatter för att finansiera samma välfärd.
Det pedagogiska problemet är dock att det är svårt för oss att konkret ta på en diffus ökning av den årliga tillväxttakten. Men rent faktiskt innebär den att vår genomsnittliga levnadsstandard idag är högre än den skulle ha varit utan den stora invandringen under milleniets första femton år. Det betyder också att utan invandringen skulle vi idag behöva betala högre skatter för att finansiera samma välfärd.
Men invandringen har inte endast inneburit en successiv ökning i vår genomsnittliga levnadsstandard. Den har också mycket konkret löst det som varit ett huvudbry under decennier – nämligen hur personalförsörjningen i sjukvården och omsorgerna ska säkras när befolkningen åldras.
Under de kommande tio åren ökar den del av befolkningen som är 85 år eller äldre med sextio procent. Det är i den åldern som vård- och omsorgsbehoven är som störst. Samtidigt är pensionsavgångarna i välfärdssektorn stora. Enligt en ny rapport från Socialstyrelsen kommer det att behövas 50 000 fler anställda bara i äldreomsorgen fram till 2030.
Denna ekvation skulle ha varit olöslig om det inte vore för den stora invandring som Sverige tidigare har haft.
Denna ekvation skulle ha varit olöslig om det inte vore för den stora invandring som Sverige tidigare har haft. I rapporten framgår att sedan 2020 har andelen utrikesfödda som jobbar i äldreomsorgen ökat från 37 till 45 procent. Det ska jämföras med andelen utrikesfödda i befolkningen som är 20 procent. Det rör sig alltså om mer än dubbel överrepresentation av invandrare.
I vissa regioner är andelen ännu högre. I Västmanlands och Uppsalas län är fler än varannan i omsorgspersonalen utrikesfödd, i Stockholms län hela 70 procent. Vi vet sedan tidigare att invandrare är överrepresenterade i vård och omsorg. Bland specialistläkarna och tandläkarna är exempelvis 39 respektive 42 procent utrikesfödda.
Socialstyrelsen noterar också att det inte är arbetskraftsinvandring som är den främsta förklaringen till ökningen av utrikesfödda i personalen inom äldreomsorgen, utan det handlar om flyktinginvandrare som kommit ut på arbetsmarknaden. Många av dem har sökt sig till vård- och omsorgsyrken.
Här kan särskilt nämnas de ensamkommande afghanska flyktingpojkarna som enligt en studie från SCB inte endast har högre sysselsättnings- och självförsörjningsgrad än män i samma ålder som är födda i Sverige. De är också kraftigt överrepresenterade i vård och omsorg. Det är tre gånger vanligare för de som kom hit som ensamkommande pojkar att idag arbeta inom vård och omsorg, än inom samma ålderskategori bland inrikesfödda.
Invandringen är inte en belastning för Sverige. Den är en vinst för Sverige och för alla oss som bor här.
Detta är fakta som borde stå i centrum av diskussionen om migration. Invandringen är inte en belastning för Sverige. Den är en vinst för Sverige och för alla oss som bor här. Den har höjt vår levnadsstandard och utgör nu en viktig del i att lösa personalförsörjningen i välfärden.
