Hur kunde 0,6 procent av EU:s befolkning tillåtas blockera ett avtal för hela unionen med sina 500 miljoner invånare? Det undrade många när två regioner i Belgien – Vallonien och Bryssel – vägrade godkänna handels- och investeringsavtalet CETA mellan EU och Kanada.
Det har blivit vanligt att hänvisa motståndet till en ökande protektionistisk opinion. IMF varnade till exempel i sin senaste World Economic Outlook för att frihandel allt oftare anses gynna endast ett fåtal och att arbetskraften måste utrustas för omställning. Annars kan stödet för frihandel försvinna. Och amerikanska presidentkandidater har i valrörelsen tävlat om vem som tycker att Nafta är sämst.
Kommer ni ihåg att handels- och investeringsavtal brukade förhandlas i världshandelsorganisationen WTO?
Visst kan det ligga mycket i den typen av analyser. Samtidigt har en mer handfast förändring ägt rum. Kommer ni ihåg att handels- och investeringsavtal brukade förhandlas i världshandelsorganisationen WTO? Fram till att det körde ihop sig kring Doha-rundan som begravdes i tysthet i Kenya så sent som förra året.
I stället trädde i EU Lissabonfördraget i kraft 2009. Medlemsstaterna gav EU utökad rätt att förhandla handelsavtal med tredje land där även investeringsavtal och investerarskydd nu skulle ingå. Därmed gavs också EU-parlamentet vetorätt och EU-kommissionen blev tvungen att hålla parlamentet informerat under förhandlingarnas gång. EU:s regeringar beslöt dessutom att nationella och regionala parlament bör få godkänna CETA – därav Vallonien och Bryssels veton.
Cecilia Malmström var förtvivlad när den tyske socialdemokratiske ledaren Sigmar Gabriel inte stod upp för förhandlingarna om TTIP-avtalet gentemot hemmaopinionen.
På ett sätt gav staterna upp ytterligare suveränitet till EU i och med Lissabonfördraget. Men på ett sätt bidrog de till en starkare transparens och därmed demokratisk debatt än någonsin tidigare. CETA-förhandlingarna inleddes visserligen före Lissabonfördraget men har kommit att ses som en skiss för det kontroversiella TTIP.
− TTIP-förhandlingarna är de mest transparenta som skett hittills på handelsområdet, i alla fall på EU-sidan. Kommissionen har offentliggjort förhandlingsmandatet och till och med buden till amerikanerna samt anordnat informationsträffar med arbetsmarknadens parter och civilsamhällsorganisationer, säger Per Hilmersson, internationell chef på TCO.
Lika svårt som det var att enas inom WTO, tycks det nu ha blivit att enas inom EU. Ironiskt nog vet vi som medborgare mer om avtalen nu när det folkvalda EU-parlamentet blivit mer involverade i förhandlingarna. Och öppenheten verkar ha stärkt motståndet.
Hos EU-kommissionen finns nu uppfattningen att de folkvalda politikerna inte gjort tillräckligt för att ”förklara” avtalen för väljarna. Cecilia Malmström var förtvivlad när den tyske socialdemokratiske ledaren Sigmar Gabriel inte stod upp för förhandlingarna om TTIP-avtalet gentemot hemmaopinionen.
Kanske blev handels- och investeringsavtalen helt enkelt lite för mycket demokrati för EU att hantera.