Den brittiska ekonomen och författaren Ann Pettifor är mest känd för att hon förutsåg och varnade för den globala finanskrisen 2008. Hon besökte nyligen Sverige på ett seminarium av S-föreningen Reformisterna.
Till vardags arbetar Ann Pettifor som direktör för Prime, Policy Research in Macroeconomics, ett nätverk som verkar i nationalekonomen John Maynard Keynes anda. Men hon är också en av grundarna till The Green New Deal – ett nätverk av ekonomer, tänkare och gröna aktivister.
Deras huvudbudskap är att det behövs en massiv statlig satsning på att avveckla fossilsamhället och kompensera för det, samtidigt som stora investeringar görs i alternativa fossilfria lösningar för produktion och transporter.
I takt med att klimatrörelsen vuxit sig starkare har också att fler politiker plockat upp tankarna från Green New Deal. Förra månaden antog Labourkongressen i Storbritannien ett mål om nollutsläpp av växthusgaser till 2030 som bär Ann Pettifors signum. I USA har flera av Demokraternas presidentkandidater hakat på trenden. Exempelvis lanserade Elizabeth Warren härom veckan en klimatomställningsplan med utfasning av fossil industri och en storsatsning på gröna jobb.
– Green New Deal har tagits emot på ett extraordinärt sätt. Det beror på att den lovar folk vad folk vill ha. De vill ha anständiga jobb och vet att vi för att skydda oss mot ett sammanbrott har ett stort jobb att göra. För det kommer vi att behöva ingenjörer, arkitekter, läkare, byggnadsarbetare och så vidare, säger hon till Arbetsvärlden.
Pengarna för att kompensera bankerna med tusentals miljarder pund fanns i det monetära systemet – och de fanns där över en natt.
Ann Pettifor hoppas på fackens stöd.
– Omställningen till en grön ekonomi är arbetskraftsintensiv och därför hoppas jag att fackföreningarna stödjer den. Det är inte alls säkert att det behövs höjda skatter för att klara det. Att skapa nya jobb är det bästa sättet att få in skatteintäkter.
”Vi kommer att hitta pengarna”
Själva begreppet Green New deal anspelar på den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelts New Deal som bidrog till återuppbyggnad efter 30-talsdepressionen.
– Vad Roosevelt gjorde var att avväpna finanssystemet och sätta regeringen i förarsätet för den ekonomiska politiken i stället för Wall Street. En liknande handlingskraft kommer att behövas nu när världen måste ställa om från fossilberoende till nya gröna verksamheter.
Den stora omställning hon ser som nödvändig innebär att kolgruvor och oljebolag får slå igen, samtidigt som företag och arbetstagare ska kompenseras och nya fossilfria verksamheter startas. Det kommer att kräva mycket pengar. Var ska man hitta dem?
Se på Tyskland som i stort sett över en natt bestämde sig för att lägga ner kärnkraften. Såvitt jag vet har det inte lett till massiv arbetslöshet, folk har flyttat till andra sektorer.
– Vi kommer att hitta pengar till det på samma sätt som man hittade pengar under den globala finanskrisen 2008-09. Då var det ingen som gick runt med insamlingsbössor eller sa att folk skulle betala mer i skatt. Pengarna för att kompensera bankerna med tusentals miljarder pund fanns i det monetära systemet – och de fanns där över en natt.
– Om vi gör på samma sätt nu, men i stället spenderar pengarna på något meningsfullt som att skapa sysselsättning så kommer de nya jobben att generera inkomster och skatteintäkter som gör att skulderna kan betalas. Men då måste regeringarna sitta i förarsätet och inte Wall Street eller City of London.
Bankernas roll oroar
Själva essensen i the Green New Deal är att integrera de finansiella, ekonomiska och ekologiska systemen. Hon påpekar att ekosystemen alltför länge har setts som en separat del, medan det i själva verket hänger ihop med ekonomin på ett mycket grundläggande sätt och tar ett belysande exempel:
– Bara på tre år efter att Parisavtalet skrevs under hade den amerikanska affärsbanken J P Morgan lånat ut 196 miljarder dollar till kol-, gas- och oljeindustrin. Så om vi är oroliga för oljeutvinning så ska vi även oroa oss för bankernas roll i att finansiera denna.
Om vi är oroliga för oljeutvinning så ska vi även oroa oss för bankernas roll i att finansiera denna.
Ann Pettifor är mest känd för att ha förutspått den globala finanskrisen ett par år innan den inträffade. Hon menar att alla idag kan se att systemet är obalanserat.
– Jag vet inte (när nästa kris kommer), men den kan komma i morgon. Alla kan se att systemet är obalanserat, men det är svårt att se vad som skulle få det att tippa över. Förra gången åtföljdes finanskrisen av åtstramningar. Nu har vi nya skuldberg samtidigt som man skär ner på folks inkomster. Det är helt galet. Det bästa att göra med skulder är ju att skapa inkomster som kan betala dem.
Ann Pettifor stämmer in i den internationella fackföreningsrörelsen krav att omställningen ska vara rättvis för att arbetstagarna ska vara med på noterna.
– Det är därför det är så viktigt att politikerna och inte den privata sektorn styr omställningen. Det gäller att ta vara på människors kunskaper och använda dem till att anpassa oss till det nya. Se på Tyskland som i stort sett över en natt bestämde sig för att lägga ner kärnkraften. Såvitt jag vet har det inte lett till massiv arbetslöshet, folk har flyttat till andra sektorer.
”Individuella lösningar är utopiska”
Samtidigt måste vi även ställa om vårt sätt att leva, påpekar hon. Idag odlas gröna bönor med hjälp av knappa vattenresurser i Kenya och flygs sedan till Europa och finns tillgängligt året runt.
– Så kan vi inte fortsätta. Vi måste lära oss odla vår egen mat och äta mer säsongsbetonat, vi måste bli mer försiktiga med hur vi brukar jorden och vi måste återvinna mer.
Men att individuella livsstilsförändringar av typen flygskam, köttbojkott eller återvinning av kläder skulle vara tillräckligt för att klara klimatomställningen avfärdar hon:
– Det är utopiskt. Vad som krävs är strukturella förändringar och det är det som Green New Deal fokuserar på.