Reformerna har duggat tätt sedan Frankrike fick en ny statschef.
Arbetslagstiftningen har till exempel skrivits om, och snart antas både nya regler för fortbildningssystemet och arbetslöshetsförsäkringen. Den sistnämnda ska i framtiden omfatta fler invånare, som fria yrkesutövare.
Emmanuel Macron valdes med stor majoritet och de flesta av de förändringar som regeringen hittills har drivit igenom fanns i hans program.
Han gör alltså vad han har sagt att han ska göra, vilket också underlättas av att dörren står vidöppen. Den politiska oppositionen ligger i spillror, och fackförbunden har hittills haft svårt för att mobilisera. Men Emmanuel Macrons stöd hos befolkningen har dalat sedan förra året, och ett missnöje mullrar i landet. En hel del invånare fick sämre köpkraft i januari, när en skatt som finansierar socialförsäkringssystemet höjdes, medan andra skattesänkningar som ska gynna låginkomsttagare kommer senare under året.
Konflikt väntas i järnvägen
Flera oväntade konflikter har dessutom brutit ut under de senaste månaderna. Kriminalvårdarna strejkade i flera veckor, och nyligen protesterade de anställda inom äldrevården.
Macrons reformer
Emmanuel Macron tillträdde som president 14 maj 2017. I juni 2017 fick hans politiska parti La Republique en Marche tillsammans med centerpartiet Modem 351 av totalt 577 platser i Nationalförsamlingen.
Några av de reformer som regeringen har antagit eller lanserat:
En omfattande omarbetning av den franska arbetslagstiftningen, med bland annat nya regler för den sociala dialogen. Lokala fack och arbetsgivare kan nu förhandla bort vissa lagstadgade rättigheter, och flera fackliga instanser på företagen ska slås ihop till en enda.
En förändring av fortbildningssystemet.
En reform av den offentliga sektorn, där 120 000 tjänster ska försvinna genom frivilliga avgångar.
En förändring av gymnasieexamen, och av intagningssystemet till universiteten.
En förändring av A-kassesystemet.
En förändring av järnvägsbolaget SNCF.
Snart förväntas också järnvägsarbetarna att gå ut i konflikt, eftersom premiärministern Edouard Philippe har meddelat att det statliga bolaget SNCF ska reformeras för att förbättra järnvägens ekonomi.
En av de mest brännande punkterna på programmet är att järnvägsarbetarnas specifika arbetsvillkor ska försvinna på sikt. Regeringen vill att nyanställda ska omfattas av samma regler som privatanställda.
Samtliga fack har genast opponerat sig. Inte bara mot innehållet utan mot formen.
‒ Vi har en mycket auktoritär regering. Överläggningarna är ett spel för gallerierna, säger Fabrice Angëi i styrelsen för den fackliga centralorganisationen CGT.
Han hävdar att regeringen leker med elden.
‒ Högerextremismen är inte död, även om den Nationella Fronten just nu är försvagad, säger han.
Ett av problemen, säger han, är att förändringsarbetet går i en rasande fart.
‒ I höstas slog man snabbt hål på en arbetslagstiftning som det hade tagit 120 år att bygga upp.
”Ni diskuterar, jag bestämmer”
Regeringens arbetsmetod går ut på att presentera ett ramförslag. Arbetsmarknadens parter kallas sedan till överläggningar, eller får i uppdrag att förhandla. Men löntagarfacken har intrycket av att de egentligen har väldigt lite inflytande över resultatet. Det gäller även hos den reformistiska centralorganisationen CFDT.
‒ Ni diskuterar. Men det är jag som bestämmer. Det är Macrons metod. Det är särskilt frustrerande, när man som jag ingår i ett fack som är beredd att kompromissa, säger Thomas Cavel, CFDT-representant hos SNCF.
CGT:s ledare Philippe Martinez demonstrerar i Paris i november 2017 mot Macrons arbetsmarknadsreformer. (AP Photo/Francois Mori)
Kontroversiell beslutsform
En annan kritiserad del av statsledningens arbetssätt är att reformerna inte är föremål för en bred debatt i parlamentet, eftersom de antas genom regeringsbeslut.
Regeringen försvarar sin metod med att moderniseringen av landet måste gå fort för att effekterna på till exempel arbetslösheten ska märkas snarast möjligt.
Franska fack
Fem fackliga centralorganisationer har en officiell förhandlingsstatus inom det privata näringslivet. Sinsemellan har de olika ideologisk inriktning. Det största är det reformistiska CFDT. Näst störst är det mer radikala CGT. Inom den offentliga sektorn finns nio fackliga centralorganisationer.
När det gäller SNCF motiveras kravet på snabbhet av att bolaget ska stå berett när passagerartrafiken öppnas för konkurrens i slutet av det här året.
I mitten av mars ska facken bestämma hur de ska agera. I det här fallet verkar de olika organisationerna överens.
‒ Det är obehagligt att vi anställda utpekas som skyldiga till att SNCF har ekonomiska problem, säger Thomas Cavel.
En järnvägsstrejk får förstås snabbt stora konsekvenser. Flera presidenter har redan misslyckats med att reformera SNCF.
Fackens strukturella problem hindrar inflytande
Men enligt Dominique Andolfatto, statsvetare specialiserad på fackföreningsrörelsen, är det inte säkert att facken lyckas stoppa reformen den här gången, även om strejken får stort genomslag.
‒ Jag tvivlar inte på att facken kan slå näven i bordet. Men problemet är vad som händer sedan. Det blir svårt för dem att presentera ett gemensamt motförslag.
Han hävdar att det trots allt finns en vilja hos både den här regeringen och den förra att förbättra den sociala dialogen.
‒ Jag påstår inte att regeringens politik är bra. Men löntagarorganisationernas bristande inflytande beror till stora delar på strukturella problem inom fackföreningsrörelsen.
De olika facken har ingen gemensam strategi, och har inte tillräckligt med medlemmar för att kunna skapa en bred proteströrelse, säger Dominique Andolfatto.
Hos facken håller man med om att splittringen är ett problem. Men det tycks inte finnas någon starkare vilja till sammanjämkning idag. Både hos CFDT och CGT är man snara med att kritisera varandra.