Det här med privatiseringar av offentlig verksamhet är svårt.
Nu visar en intern revisionsrapport att Arbetsförmedlingen kan ha betalat ut 100 miljoner kronor felaktigt till de privata bolag som matchat arbetssökande. Men det skulle också kunna röra sig om 400 miljoner kronor, eftersom hur många timmar som anvisats för matchning och det faktiska antalet rapporterade timmarna hos leverantörerna inte stämmer överens.
Till råga på allt förstod nog aldrig någon mer än Almega varför Arbetsförmedlingens matchningstjänster alls skulle privatiseras.
På Arbetsförmedlingen har hela sju olika avdelningar ansvar för att kontrollera så att Rusta och matcha (AF:s program för matchning och handledning med privata leverantörer) utförs korrekt. Revisionsrapporten listar sjutton konkreta brister i hur pengarna betalas ut.
Det här är det senaste exemplet i en strid ström av problem med avtal och styrning när privata aktörer finansieras av skattepengar.
Faktum är att det verkar svårt att ens avgöra om en bit järnväg eller ett hål i gatan egentligen lagats.
Vårdvalet i Stockholm är ett annat exempel på vad som kan hända när privata vårdgivare får verka utan några kostnadsbegränsningar. Plötsligt kan kostnaderna för hudvård eller distansrådgivning dra iväg okontrollerat. Medan akutmottagningarna på sjukhusen kämpar på med sina effektiviseringar. Där är inga privata bolag aktiva så där måste budgeten hållas. Plötsligt går en allt större del av skattemedlen till en helt annan typ av vård än den som ges till de med störst behov. Eller ta exemplet Nya Karolinska, där till och med ledningen skulle outsourcas till konsulter som fakturerade 13 timmar per dag.
Förseningar, fördyringar, utarmning
Jag vet inte hur många artiklar om problem och kritik mot offentlig upphandling som vi skrivit. Upphandlingarna tar för lång tid, besluten överklagas, lägst anbud vinner och sen vet alla ändå att antalet timmar som faktureras kommer skjuta i taket och ofta överdrivas – det offentliga har ju ändå inte resurser eller incitament att kontrollera konsulttimmar. Förvaltningarna utarmas på kompetens och har snart förlorat kunskapen och överblicken över hur jobbet egentligen ska utföras. Medarbetarna lämnar skeppet.
Ofta brukar man tänka att mer omätbara tjänster som utbildning och vård är svårare att privatisera eftersom resultatet inte låter sig mätas så enkelt. Men faktum är att det verkar svårt att ens avgöra om en bit järnväg eller ett hål i gatan egentligen lagats eller om snön skottats bort i tid. Typexempel på saker som i teorin borde vara enkla att mäta.
Avtalsjuristerna och övervakningsapparaterna växer. Taxametern tickar för skattebetalarna.
Privata bolag mer effektiva
Samtidigt är den gängse bilden att privata företag ofta jobbar mer effektivt och fokuserat. Målen för medarbetarna är tydligare och ledningen kvickare och mer på tårna. Det är det där vi vill åt, men utan svinnet och kontraktskostnaden.
Det är just i skärningspunkten som problemen uppstår. När den offentliga aktören själv gör jobbet behövs inga avtal. Tilliten och styrningen finns i organisationen. När du ska jobba med en leverantör behöver du avtal eftersom era intressen inte alltid överensstämmer. Hur tillitsfull kan man vara? Och hur mycket måste detaljregleras?
Det mesta tyder på att den balansen är nästan omöjlig att få rätt. Statskontoret eller en utredning borde få i uppdrag att ta ett grepp om vad privatiseringarna egentligen kostar.
Det enda jag vet är att varje gång jag läser en nyhet om hur dåliga upphandlare offentliga aktörer är, så känner jag mig lika blåst.