Att lyssna på partiledardebatten i Riksdagen idag var lite som omvända världen, fast ändå högst bekant. Borta är snacket om integration. Lag och ordning spelade en marginell roll.
Allianspartierna gör sitt bästa för att lyfta . . . sjukvård och skola ‒ de områden där Socialdemokraterna traditionellt har högst förtroende. Kristdemokraterna fokuserar på en fråga: vårdköerna. Det är ett viktigt men ganska smalt område i en bredare välfärdsdebatt.
Jan Björklund och Liberalerna fokuserade på en fråga: skolan. Björklund menade att betygen från sjätte klass lyft Pisaresultaten en gång (2014) och att nu införa dem från fjärde klass ytterligare ska lyfta resultaten. Tvärtemot forskare och professions bedömning. Men Björklund har en viktig poäng. Att sju av tio elever på vissa skolor i utsatta områden går ut nian utan gymnasiebehörighet är en katastrof av enorma mått. SJU AV TIO! SJU PROCENT hade varit en dålig siffra, men SJU AV TIO. Samhällets svek är gigantiskt. Om detta borde mer av valrörelsen handla.
Regeringen och särskilt Stefan Löfven fokuserade mer på att varna för Alliansens skattesänkningar än att skryta om de rekordgoda sysselsättningsnivåerna och att konjunkturen nu äntligen lyfter utlandsfödda in i arbete. Löfven röt också till och kallade skolsystemet för korrumperat, efter den rapport av professor Jonas Vlachos som visat att privata skolor i större utsträckning ger glädjebetyg.
Miljöpartiet gjorde sitt bästa för att lyfta miljön, men det har blivit något av en fråga där alla partier i retoriken säger sig vilja värna miljön och debatten hettar inte riktigt till. Frågan liknar på det sättet jämställdhet, som det faktiskt var helt tyst om under debatten. Liksom om klyftan stad – land. Och , häpnadsväckande nog sträcker tystnaden ut sig även om den ekonomiska utvecklingen, investeringarna och jämlikheten. Isabella Lövin var ändå något överraskande den som tog på sig att hylla att budgetunderskott vänts till budgetöverskott.
Det kändes som att Annie Lööf och Jonas Sjöstedt hade kul.
Den politiker som kanske tydligast lyfte arbetsmarknaden var Centerns Annie Lööf. De berömda trösklarna till arbetsmarknaden hade nu växt till murar (onekligen en bättre liknelse än trösklar som ju inte är kända för att ha hindrat någon förutom luftdrag från att komma in genom en dörröppning). I en debatt med glimten i ögat med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt försvarade hon Alliansens inträdesjobb med sjuttio procent av kollektivavtalad lägstalön och Centerpartiets fler undantag från turordningsreglerna.
Det kändes som att Annie Lööf och Jonas Sjöstedt hade kul, men Annie Lööfs syn på arbetsmarknaden är hopplöst omodern. Det internationella samtalet har svängt mot att trygghet och effektivitet inte längre är motsatspar på arbetsmarknaden. Förra veckans OECD-rapport beskriver baserat på ny forskning hur otrygga jobb, inte leder till fler jobb. Organisationen betonar också vikten av utbildning för att finna nya jobb, vilket skulle försvåras om anställningstryggheten och därmed omställningsavtalen försämras. Förslagen om sänkt a-kassa, sänkta lägstalöner och otryggare anställningar framstår som allt mer i otakt med tiden.
Vi fick en debatt där alla ville prata välfärd. Det känns kanske traditionellt, men är onekligen ett stort fall framåt.