Jag saknar min förmåga att fantisera. När jag var barn hade jag alla dagdrömmar och tankar omkring mig som en kokong. De var min trygghet och mitt främsta sällskap, särskilt tidigt i Sverige då jag inte ens förstod vad mina klasskamrater sa.
”Tragiskt” skulle en terapeut kanske säga och väga in en massa materiella fakta om migration, mobbing och ensamhet, men jag är inte säker på att sådana idéer skulle ha nått in till mig.
“Slott i luften – de är så enkla att ta tillflykt i. Och så lätta att bygga” som en gammal man säger i Henrik Ibsens pjäs Bygmester Solness.
AI en Messias för den digitala åldern
Det är minst sagt en bitter tid att ha tappat dagdrömmeriet i. Antalet konflikter i världen har fördubblats de senaste åren, till exempel. I en sådan tid vore det en tröst att kunna tro på Gud, har jag tänkt, men jag är och förblir oförmögen.
Kanske är det därför AI marknadsförs så hårt som en Messiaskaraktär för den digitala åldern. Om bara allt kunde inkorporeras i detta system som skaparna påstår är smartare än en människa med doktorstitel skulle världen bli en bättre plats. Av alla fantasier måste det vara den naivaste.
Av alla fantasier måste det vara den naivaste.
Marknadsmodellerna går över huvud taget inte ihop, företagen läcker pengar och slukar elektricitet som hela städer. När OpenAI – det största AI-företaget av dem alla – försökte marknadsföra sin produkt genom reklam under vårvinterns Super Bowl verkade de inte ens själva kunna svara på vad den breda allmänheten egentligen skulle ha verktyget till.
Rapport från en regnig uteservering
Skådespelaren Matthew McConaughey satt på en regnig uteservering och menade att hans AI-assistent minsann hade förstått att boka ett bord åt honom inomhus. Som att verkligheten kryllar av kypare som mer än gärna placerar sina gäster ute i ösregn.
Det finns så klart många användningsområden för AI. Problemet är bara att det inte är Messias, utan en stor språkmodell som kan hjälpa till med planering, programmering och visst skrivande. I Storbritannien, där stora delar av tjänstesektorn snabbt anammade AI som ett rekryteringsverktyg, har AI-verktygen nära nog kortslutit sig själva.
Halva utbildningssystemet i Sverige har ju de senaste decennierna byggts just för att vissa ska kunna ta genvägar.
HR-avdelningarna använder AI för att sålla igenom ansökningar. Studenterna använder AI för att sätta ihop de mest AI-kompatibla ansökningsbreven. Ett nollsummespel där allt plötsligt låter likadant, lika effektiviserat, men med resultatet att juniora tjänster i sin tur effektiviserats bort och att studenter har svårare att få jobb.
Lurendrejeri och lättja
I Sverige ägnar sig Handelshögskolans rektor Lars Strannegård åt egna fantasier. De senaste åren har han klivit fram som ett sorts intellektuellt ljus i offentligheten. Från Sveriges elitskola för kommers och kapital talar han om värden som skönlitteratur och bildning. Nu senast slog han i DN ett slag för samvetsgrannhet och pålitlighet som ett sätt för den högre utbildningen att bevara sin samhällsbärande roll medan AI redan i dag kan skriva hela uppsatser utan att examinatorer kan komma åt fusket.
AI lockar enkelt till “lurendrejeri och lättja”, skriver Strannegård. Att i stället fostras till att leva ett liv av disciplin och pålitlighet kan inte bara göra samhällets tillit starkare utan också våra liv bättre.
Jag vill tro på Lars Strannegårds fantasier. Jag vill tro att vi gemensamt kan fostra varandra till rätt och rådighet. Samtidigt låter det som att släppa lös barn i en godisaffär och be dem att hålla sig borta från sötsaker.
Vissa ska bara ha
Enligt Strannegårds DN-artikel har samvetsgrannheten gått ned de senaste årtiondena. Studenter känner sig mer slappa, mindre flitiga, och tar gärna genvägar. Knappast konstigt, tänker jag, från de generationer studenter som tagit sig igenom friskolesverige och glädjebetyg.
Halva utbildningssystemet i Sverige har ju de senaste decennierna byggts just för att vissa ska kunna ta genvägar. Ojämlikheten har gjort jobbet i resten av västvärlden. Vissa ska helt enkelt bara ha, vare sig de är disciplinerade och samvetsgranna eller inte. Det sistnämnda låter till och med som ett karriärhinder i den moderna världen.
Kanske är det bara i det här sammanhanget AI kan fungera som en riktig Messias – de mediokra människornas frälsare. Eller som Martin Aagård skrev i Dagens ETC i somras: “De obegåvades hämnd på de begåvade“.
Jag tycker om Lars Strannegård
Om kunskapen du tog genvägar runt kan lejas ut till en maskin spelade din lättja aldrig någon roll.
Jag vill vara tydlig med att jag tycker om Lars Strannegård. Det offentliga samtalet behöver hans röst. De rimliga männen blir uppenbart färre, och vi måste ta hand om dem vi har.
Men jag kommer inte ifrån tanken att det trots allt är hans studenter som i framtiden kommer kalla sig själva Messias och göra allt för att resten av oss ska köpa deras grandiosa dagdrömmar.