Tjänstemän i den karibiska ö-nationen Trinidad & Tobago har inte fått löneförhöjningar sedan 2013. Staten har vägrat att förhandla.
Landet är, tack vare oljeinkomster, förhållandevis välmående jämfört med andra länder i regionen. Men staten har inte tyckt sig ha några pengar över. Dessa fackliga svårigheter ligger i linje med en utbredd antifacklig attityd som råder i Karibien och Centralamerika.
En dag i april står solen högt på himlen när generalsekreteraren för TCO:s systerorganisation National Trade Union Centre of Trinidad & Tobago, Michael Annisette styr bilen genom stadskärnan i huvudstaden Port of Spain.
De flesta lever hand i mun och har inga möjligheter att spara eller betala för något extra.
− Staten har vägrat offentligt anställda förhandlingar sedan 2013. Vi har inte fått några löneförhöjningar sedan dess och har via Internationella Arbetarfederationen, ILO, försökt påverka vår regering, säger Michael Annisette.
Demonstrationer när strejker är förbjudna
Han stannar till vid ett av de större förbundens rekreations- & konferenscenter vilken består av en låg byggnad som omgärdar en innergård. Här finns möteslokaler och en bar. I Trinidad & Tobago har offentligt anställda inte rätt att strejka. Men i fjol gick man ut i stora demonstrationer där andra fackförbund solidariskt ställde upp.
− Staten har heller inte levt upp till de överenskommelser som gjorts. Hamnarbetare har förhandlat sig till 12 procents löneökning, men de pengarna har inte betalats ut, säger Michael Annisette, som även leder sjömansfacket där hamnarbetarna ingår.
Trinidad & Tobago har klarat sin ekonomi mycket bättre än grannlandet Venezuela, som också byggt sin välfärd på oljeinkomster. Turistnäringen, som är mest aktiv på den lugnare ön Tobago, bidrar till inkomsterna. Men ekonomin är pressad efter pandemin som drabbade landet hårt med fyra gånger så många döda som i Sverige. Trots oljeinkomsterna lever många människor på mycket små medel och inkomstklyftorna är stora bland de 1,4 miljonerna invånarna.
Ingen kompensation för prisökningar
Demonstrationerna i fjol tog skruv och statens representanter kom till förhandlingsborden. Men, skulle det visa sig, var det mest för att köpa tid. Buden som presenterades gav ingenting för åren 2013 – 2016 och 2018 och endast två procents höjning för 2017 och 2019. Utslaget på sju år alltså klart under en procent per år. Erbjudandet berörde inte ens årets eller de kommande årens löner.
Michael Annisette säger att buden ligger långt efter prisökningarna i samhället.
− De flesta lever för hand i mun och har inga möjligheter att spara eller betala för något extra.
Anställda inom den offentliga sektorn får betalt antingen månadsvis, vilket gäller för merparten av tjänstemännen, eller veckovis.
− När vi krävde mer betalt sade de att de då skulle tvingas säga upp personal. Det ser vi som ett otillbörligt hot och ett sätt att försöka skrämma oss, säger Michael Annisettte.
Huvudön Trinidad lider svårt att spänningar, gängkrig och mord. Michael Annisette säger att den här politiken bidrar till kriminaliteten.
− Den drivs av narkotika- & vapenhandeln. Vi kan inte komma till rätta med detta om människor inte kan leva på sin lön.
Det orealistiska budet och turerna med domstolar ser vi som ett sätt att förhala förhandlingarna.
Möts i domstol
Förhandlingarna för största fackförbundet, Public Services Association, med 80 000 medlemmar, avbröts efter endast två träffar av arbetsgivaren som fört ärendet till domstol.
Ett fåtal fackförbund har accepterat buden och för de som inte gjort det fortsätter nu detta i domstol.
− Det orealistiska budet och turerna med domstolar ser vi som ett sätt att förhala förhandlingarna.
Michael Annisette berättar att förhandlingarna förts till en filial till industridomstolen som leds av en före detta minister. Han ser en risk att domstolsförhandlingarna inte kommer att vara öppna och gå rätt till.
− Det kommer att bli någon form av aktioner från fackförbunden framöver. Vi behöver internationellt stöd och jag reser inom kort till ILO för att ta upp detta.