Christina Evstedt
Med budgeten som nyss lagts ska Sverige verkställa sin politik mot att ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det misslyckade FAS3 ska bort till förmån för så kallade extratjänster i välfärden. Människors kompetens ska inte längre
slösas bort på meningslösa sysselsättningar utan på riktiga jobb i offentliga sektorn. Läser vi regeringsförklaringen står det att ”arbete i Sverige ska innebära makt att forma sitt eget liv.” Hur det går ihop med att tvinga in arbetslösa i myndighetskontrollerade jobbprogram är mer än jag förstår.
Jag vill ge en känga mot regeringen även när det gäller formuleringen”Sverige ska vara ett land som kännetecknas av människans lika värde, självförtroende och tron på en bättre framtid.” Det gäller uppenbarligen bara vissa grupper. Med en ordnad generationsväxling ska unga in- seniorer ut. Till en början pratar vi om vård-och omsorgssektorn där statsminister Stefan Löfven underblåser en faktisk åldersdiskriminering med antagandet att många inom denna bransch som är över 55 snart ska gå i pension. Inom något eller några år kommer Sverige troligtvis höja pensionsåldern till 69 år. 14 år kallar jag därför inte ”snart”.
Människor ända ner i trettioårsåldern anses vara för gamla inom vissa branscher.
Den särskilda löneskatten på äldre lär ju inte heller underlätta för seniorer att arbeta längre. I en artikel i Svd i maj beskrev Socialdemokratins egen tankesmedja Tiden åldersdiskriminering som ett problem. Den följdes upp av ännu en artikel i seniortidskriften Veteranen i juni där forskaren Clary Krekula konstaterade att människor ända ner i trettioårsåldern ansetts vara för gamla inom vissa branscher. 35 tycks vara normen för att bli bortvald av arbetsgivare om man har oturen att vara arbetssökande utan anställning. Därifrån är det dessutom ännu längre till pensionen.
Åldersdiskrimineringen är en del av ett mönster på svensk arbetsmarknad idag. Vi får arbete grundat mer på vilka vi är och inte enbart för vad vi kan. I valrörelsen talades det mycket om dubbelstöten mot ungdomar. Jag vill också uppmärksamma dubbelstöten mot övriga långtidsarbetslösa som råkar ha uppnått mogen ålder och som utgör merparten av de inskrivna i FAS3. Först ratas de av arbetsgivare på grund av en fixerad föreställning och sedan nedprioriteras de i arbetsmarknadspolitiken av exakt samma orsak.
Sammantaget kan jag konstatera att Sverige inte har någon som helst sysselsättningspolitik värd namnet enligt EU:s motto ”smart, hållbar och inkluderande” när vissa grupper ska exkluderas från ett arbetsliv på lika villkor.
Av den anledningen vill jag se följande förverkligat:
- att diskrimineringslagens alla orsaksgrunder i lika hög grad ska genomsyra arbetsmarknaden som det gör inom övriga samhällsområden. Handlingsplaner mot åldersdiskriminering bör därför åläggas arbetsgivare liksom det finns handlingsplaner för jämställdhet och mångfald.
- att arbetsmarknadspolitiken ska styras av principen om alla arbetslösas lika värde och inte grundas på statistisk gruppering.
- att med hänsyn till människovärdet avskaffa FAS3/extratjänster och skrota hela systemet med tvångsaktivering av arbetslösa.