Knappt har bläcket hunnit torka på utredningen som föreslår sänkt straffbarhetsålder till 14 år, så går regeringen ut och aviserar att de vill gå ett steg längre. 13 år är nu tänkt att vara den ålder där fängelsestraff blir möjligt för de grövsta brotten.
Eftersom regeringen inte kan luta sig mot någon forskning som säger att detta är lösningen för att få bukt med gängvåld och beställningsmord utförda av barn, så är det tämligen tydligt att förslaget som läggs är resultatet av ett vindkänsligt regeringsfinger som hålls upp i den snålblåsande straffrättsliga vinden. Det är signalvärdet som är huvudpoängen.
Det är ytterligt tragiskt och bekymmersamt att barn involveras i organiserad brottslighet och utnyttjas för att begå allvarliga brott. Att det behövs politiska beslut om genomgripande åtgärder för att hejda utvecklingen med gängkriminella som utnyttjar minderåriga för att begå de grövsta brotten är självklart. Men att sätta barn i fängelse bör dock inte vara en av dem.
Det finns en annan väg att gå än att låta hämndinstinkten styra samhällets respons
”Men vad ska vi göra då med barn som skjuter och mördar?” är frågan som i olika formuleringar flyger runt i samhällsdebatten. Den hörs från såväl ansvariga politiker som famlar efter argument för hårdare tag, som allmänheten som vill känna sig trygg på gator och i hem och tappat tron på att samhällets sociala institutioner förmår hantera problemet. Men det finns en annan väg att gå än att låta hämndinstinkten styra samhällets respons.
Svaret finns i insikten att barn som begår grova brott både är förövare och i en utsatt position som brottsoffer. Samhällets respons måste svara mot bägge rollerna, med ett rättssystem som utformas med särskild hänsyn till barns sårbarhet, utvecklingsnivå och behov av rehabilitering snarare än bestraffning. Det är där de politiska besluten behövs. När samhället har misslyckats i de enskilda fallen och omgivningen uppgivet konstaterar att ”vi såg problemen redan för flera år sedan”, innebär det inte att ansatsen att rehabilitera barn som begår grova brott är fel. Det är precis tvärtom.
Själva inlåsningen är aldrig svaret eller lösningen på problemet
Vi behöver istället mer ungdomsVÅRD, inte mindre. Vi behöver mer resurser till sociala insatser för unga på glid, inte mindre. Vi kommer behöva göra omhändertaganden och flytta barn och ungdomar från miljöer där de är på väg att råka illa ut. Vi kommer behöva ha ungdomar i förvar med begränsad möjlighet till kontakt med omvärlden, så att de rehabiliterande åtgärderna tillåts vara effektiva. Men själva inlåsningen är aldrig svaret eller lösningen på problemet.
För att minska brottsligheten är det viktigaste att det är de kriminella individer eller nätverk som ligger bakom rekryteringarna av barn som är måltavla för polisiära åtgärder. Det är här som den strukturella utvecklingen kan vändas. Utredningen om sänkt straffbarhetsålder konstaterade själv att repressiva åtgärder som att straffa 14-åringar (som det var frågan om i utredningen) inte kommer påverka nivån på brottsligheten i sig, men istället kan göra att en sjunker ännu längre ner i åldrarna. Så hur långt kan man då sänka straffåldern? 10 år? Eller 7? Vill få bukt med själva brottstypen så är det andra saker än straffbarhetsålder som måste till.
Jag tycker att det hedrar generaldirektören för Kriminalvården att han sitter i SVT:s 30 minuter och deklarerar att inte heller han tror på sänkt straffbarhetsålder men att han därtill är nödd och tvungen att genomföra den beslutade politiken. Det är statstjänstemannamässigt. Vi gör det vi är satta att göra, men vi säger också vad vi tycker om det.
Det är både vår rättighet och skyldighet att göra det.