Carl Eos har kallats SD-infiltratör i facket och hemlig SD-ideolog med dubbelliv som central ombudsman i ”feministiska fackförbundet” Vision. Det är nu två veckor sedan han fick lämna facket efter att Expo avslöjat att det var han som dolde sig bakom pseudonymen tillhörande författaren och opinionsskribenten Teodor Gustafsson.
Nu sitter Carl Eos och/eller Teodor Gustafsson, med ett milt leende på läpparna, vid ett bord längst in på ett kafé på Södermalm i Stockholm. Området utgör själva sinnebilden av vänsterkultureliten. Men det är han själv som har valt mötesplatsen, efter en rekommendation av en kontakt på liberala tankesmedjan Timbro.
– Det har ju förekommit skriverier om att jag skulle vara någon slags infiltratör och det är för mig helt bisarrt. Det finns väl ingen människa som sitter och jobbar 12 år på ett jobb för att infiltrera och sedan efter de 12 åren skriva en roman och lämna jobbet. Det faller ju på sin egen orimlighet. Jag har jobbat med det jag har jobbat med därför att jag har tyckt att det har varit roligt, givande och därför att jag har kunnat bidra med någonting och hjälpa människor, säger han.
”Inte att bedra någon att ha privata åsikter”
Tiden från Expos avslöjande har varit omtumlande, inte utan stresspåslag. Egentligen var avslöjandet ”ganska futtigt”, säger han. Vad har de avslöjat egentligen? Att han är konservativ? Att han skrivit en bok under pseudonym? Dessa frågor ställer han retoriskt.
De forna nära kollegorna inom facket som Arbetsvärlden varit i kontakt med har inte tagit det med samma axelryckning. ”Folk har mått väldigt dåligt”, beskriver en person. Andra beskriver att de känner sig bedragna och svikna, besvikna och lurade.
– Jag är precis samma person som jag var innan. Ingenting har förändrats med mig. Om det är ett problem att jag utanför jobbet har haft andra politiska åsikter än vad de har trott, är det naturligtvis väldigt tråkigt. Jag tycker inte att det är att bedra någon att ha privata politiska åsikter utanför jobbet, det tycker jag inte. Men jag tycker också att de har rätt till den upplevelsen, säger han med en allvarsrynka mellan ögonbrynen.
Inga formella kopplingar till SD
Hans arbetsgivare Vision kommunicerar att de inte haft något att invända mot hans arbete, men att de åsikter han framför som Teodor Gustafsson inte är förenliga med fackets. Enligt Vision handlar det om allas lika värde, jämställdhet, demokrati och opinionsbildande för Sverigedemokraterna, kanske även på toppnivå.
– Jag har inga formella kopplingar till Sverigedemokraterna överhuvudtaget. Jag har aldrig varit förtroendevald, jag har aldrig varit anställd och jag har aldrig fått betalt av dem. Däremot så har jag väldigt god insyn i både det partiet och en del andra partier.
Att han skulle haft ett inflytande över Sverigedemokraterna som skulle påverkat partiets utveckling och politik hade varit ”väldigt kul”, säger han med ett snett leende. Men han avfärdar det, någon sådan roll har han inte haft.
Samtidigt skriver han i opinionstexter om partiet som från ett inifrånperspektiv och i en facebookpost vänder han sig till ”alla sverigedemokrater som nu har samlats i Norrköping”. Han skriver ”för tjugo år sedan satt jag och skrev texter åt era företrädare”. ”Jag är bland er nu”. En del av de han jobbade ”för” är kvar i partiet, fortsätter han. Flera sverigedemokratiska politiker likear. ”Nu börjar vi”, skriver han själv i kommentarerna.
– Det var definitivt inget informellt uppdrag heller, men jag har under studietiden umgåtts med Sverigedemokrater och haft en massa gemensamma diskussioner och skrivit saker i bloggar och sådär, säger han.
Vill inte vara yttrandefrihetsmartyr
Den framgångsrika fackliga karriären inleddes av en slump för 12 år sedan. Mellan uppdrag som HR-chef lämnade han in en ansökan på måfå till Saco-förbundet Arbetsterapeuterna, fick det och avancerade till förhandlingschef. Nu är den fackliga bron bränd.
Men han vill inte vara någon yttrandefrihetsmartyr, även om han funderat på det. Han har accepterat fackets hållning. En överenskommelse har gjorts under sekretess. Men han beklagar att inte facket kan ha högre till tak. Att exkludera delar av befolkningen kan hota den svenska modell han stödjer, skriver han dagen innan intervjun i en opinionstext i Timbros tidning Smedjan.
– Jag är skeptisk till mångkulturbegreppet och det är ju säkert en sån sak som man skulle uppleva strider mot olika värdegrunder och så vidare. Det innebär ju inte att jag tycker att ingen borde få invandra till Sverige, säger han.
Arbetsvärlden påpekar att han, som Teodor Gustafsson i en krönika i sverigedemokratiska Samtiden, beskrivit återvandring som önskvärt.
– Bor man i Sverige och tycker att man skulle kunna ha en annan bättre framtid om man återvände till det land eller det område man kom ifrån så tycker inte jag att det är fel att pröva tanken om ett ekonomiskt stöd för personer att återvända. Jag har inte, vad jag vet, uttryckt någonting om någon syn på att återkalla medborgarskap. Jag gör ju liksom inte skillnad på människor utifrån hudfärg eller vilket språk de talar utan jag utgår ifrån vårt medborgarskapsbegrepp, säger han.
Bara en psykolog kan dra gränsen
Trots att hans liv fick en plötslig ny vändning och att han upplever sig ha hamnat i lite av en mediestorm, mår han bra. Känner sig befriad, ute ur garderoben på ett sätt. Han behöver nu inte, även som Carl Eos, undvika att komma in på att han är ideologiskt konservativ. Han föredrar den etiketten utan förled som ”radikal-”, ”national-” eller ”social-” som Sverigedemokraterna.
Han ratar även att foga förledet ”liberal-” till ”konservativ”. Detta till skillnad från romanfiguren i boken han skrivit om en person som från en informell position i partiet, samtidigt som han är facklig ombudsman. Romanen är fiktiv. Många övriga detaljer stämmer dock överens med den verkliga Carl Eos liv och åsikter. Åsikterna han för fram i sociala medier och krönikor, de är dock hans egna, säger han.
Med sitt skälmska leende säger han att det kan behövas en psykolog för att reda ut var gränsen mellan Carl Eos och Teodor Gustafsson går.
Facebookvän med nazister
Det facebook-konto som för två veckor sedan hette Teodor Gustafsson, nu Carl Eos, har nästan 7 000 följare. Där ryms riksdagsledamöter för Sverigedemokraterna, Ivar Arpi och moderaten Lars Beckman, författaren Andrev Walden och Erik Almqvist. Den senare lämnade sin riksdagspost för SD efter den så kallade järnrörsskandalen.
Men enligt en kartläggning som Expo har gjort, är kontot även vän med runt 1500 personer ur den högerradikala miljön till höger om Sverigedemokraterna. Där ryms flera företrädare för Alternativ för Sverige, chefredaktören för nazistiska Nordiska motståndsrörelsens tidning, Ingrid Carlqvist, som ifrågasatt förintelsen med flera.
– Jag är, hoppas jag, väldigt tydlig i mitt avståndstagande mot nazism och så vidare. Men att därifrån till att gå in och blockera personer på min helt offentliga profil… nej, det har jag aldrig gjort. Och jag vet inte heller riktigt vad det skulle tjäna till. Finns det en massa antisemiter som sitter och läser mina pro-israeliska inlägg, då får de väl göra det, tycker jag.
Som Expo tidigare rapporterat delar han en bild från Ungsvenskarna med texten ”Utvisa palestinademonstranter”.
”Jag är inte emot demokrati”
I en uppmärksammad text på på Facebook har han skrivit att ”Demokrati och yttrandefrihet inte har någon framtid” och att ”mindre demokrati är ett lågt pris att betala”. Det ska inte tolkas som hans egna åsikter, säger han, utan en beskrivning av andras.
– Om du skulle ha en definition om demokrati där någonting som jag tycker inte ingår i din definition, då skulle du kunna tycka att jag är emot demokrati eftersom vi har olika syn på det. Men jag kan nog lugna alla för jag anser mig inte vara mot demokrati.
I samma post skriver han också att ”De flesta verkar trötta” på ”religiös och etnisk pluralism”. När han får frågan om han själv är trött på etnisk pluralism, tvekar först kring att han skulle ha använt det ordet, svävar ett tag i tanken och ber att få återkomma när han läst om texten.
”Hela texten är ett sätt att väcka uppmärksamhet för min kommande roman”, skriver han senare i ett sms och tipsar om att romanen ska handla om svensk demokratis undergång.
Människor är inte utbytbara
I en annan post resonerar han om vad som är svenskhet. Han landar i att ”svensk” är att inneha ett medborgarskap. För att komma åt vad ”svenskhet” är däremot, måste man börja med att ”människor inte är utbytbara mot varandra. Vi måste vårda gemenskapen inom ramen för vad som är svenskt.” Men, här på kafét, säger han att det inte ska tolkas som att han menar att det pågår ett ”folkutbyte”.
Är du inte orolig för att dina följare tolkar det som att du här knyter an till högerradikala tankar folkutbytet?
– Jag har inga problem med att hålla med om det som står där. Jag tror inte att människor är utbytbara mot varandra. Jag tror att vi är våra traditioner och våra kulturella kontexter. Och vårt historiska sammanhang. På det sättet är vi inte utbytbara mot varandra.
Det är inte en så kallad hundvissling [att genom tvetydighet förmedla ett dolt budskap] till dina mer högerradikala följare?
– Jag tycker att det är att försöka ta någonting jag skriver och göra det högerradikalt. Och jag är inte högerradikal. Men inom konservatismen ligger ju definitivt en tanke om att människor inte är utbytbara mot varandra. Och det är vad jag försöker uttrycka här.
Bra om Europa inte var muslimskt i framtiden
Men om han är mer resonerande kring demokrati, mångkultur och svenskhet är hans ton en annan när det gäller islam. I Carl Eos roman säger berättarjaget att högerterroristen Anders Behring Breivik på de flesta sätt var helt fel ute, men att han hade rätt om att Europa är hotat av islam. Utanför fiktionen skriver han i en facebookpost att ”Den konservativa rörelsen har sagt nej till islam i Europa”. Han postar regelbundet i facebookgruppen ”Backa upp Richard Jomshof – stoppa islam i Sverige”.
På kafét på Södermalm vitnar knogarna på de knäppta händerna i knäet. Hans kritik ska inte tolkas som riktat mot muslimer, utan mot Islam som religion och ideologi.
– Sedan om Islam är ett hot mot Sverige och Europa eller inte…jag vet inte, faktiskt. Jag tror inte att jag någonsin kommer att helt kunna bestämma mig för vad som är hot och vad som inte är hot. I grund och botten så tycker jag ju att Islam har fel, helt enkelt. Jag är ju inte en religiös person. Jag tror inte på deras gud och så vidare. Det måste ju ändå vara möjligt att säga.
Men jag har inte sett dig posta religionskritik mot andra religioner.
– Jag tycker att det vore bra om Europa inte var muslimskt i framtiden, det tycker jag. Jag föredrar ju att leva i ett sekulärt samhälle. Jag föredrar att leva i ett samhälle som för all del har olika kristna arv också. Jag är inte en religiös person överhuvudtaget. Men så är det.
Klockan har blivit mycket. Han har redan sagt att han måste gå. Egentligen redan för fem minuter sedan. Han ger ändå tid för en sista bild. Sedan måste han verkligen hämta barn på förskolan och han går, kanske mot ”en ny magnifik era” som Erik Almqvist önskar honom på bland kommentarerna på hans facebookprofil.
När hans ryggtavla försvinner bort och förloras bland många andra stannar svaret på frågan kvar: ”Kan man lita på Carl Eos?”
– Det beror nog på i vilken fråga, och när, och var, och hur. Jag är ju förhandlare. Man har inte alltid kunnat lita på mig om man är motpart.